Kampen om Irans framtid

De omfattande protesterna i Iran har väckt starka reaktioner internationellt. Den iranska diasporan har debatterat händelserna med stor intensitet, och blottlagt splittringar mellan olika grupper. Spänningarna bottnar i kulturella och historiska erfarenheter i iransk politik.

Det ligger i det iranska lynnet att behandla profiler som man gillar, såväl politiker som kulturprofiler, som ofelbara. Kritiker reagerar enligt samma logik med total misstro och misskreditering. Denna polarisering förstärks i diasporan.

En populär serie i Iran på 1970-talet var filmatiseringen av Iraj Pezeshkzads roman Kära morbror Napoleon, som fortfarande är en kulturell referenspunkt. Den skildrar satiriskt en patriark besatt av utländska intriger, och fångar en konspiratorisk mentalitet som alltjämt präglar iransk politik. 

Dessa mönster speglas i samtalet om Iran. Regissören Nahid Servestani Persson har fokuserat på att besudla den fallne shahen och kritisera hans son för faderns gärningar. Folkets Mujahedeen (MEK), den utan konkurrens mest föraktade politiska sekten bland iranier, menar i likhet med vänstern att klippen från Iran med rop på Pahlavi har varit manipulerade. Total misstro och misskreditering, alltså. 

Pahlavis anhängare har svarat med att tillskriva honom en roll han själv avvisar. Nyligen markerade han att hyllningen av Kung Pahlavi insinuerar maktanspråk han inte har, och en monarkroll som inte existerar. För anhängarna är han dock ofelbar, och redan kung. 

Sociala medier förstärker denna dynamik. De fylls av tvärsäkra påståenden byggda på ytterst otydliga grunder, eller med anekdotiska bevis som får tala för hela Iran. I diasporan stämplas avvikelser från den egna gruppen som fientlighet. Masih Alinejad, som länge kanaliserat iraniers röster och som har överlevt flera av regimens terrorplaner mot henne, utmålas av Pahlavi-anhängare som en förklädd vänstermulla. Pahlavi beskrivs i sin tur som okunnig och maktlysten av motståndarna. Att deras vision är densamma blir sekundärt för lägren i exilens bekvämlighet. 

Men var står då iranier i Iran i dag? Pahlavi har, till vissas förtret och andras glädje, stöd inne i Iran. Hur starkt stödet är vet ingen. Det innebär inte att alla liberaler, republikaner eller feminister förbehållslöst hyllar honom. Var hittar man 92 miljoner människor med exakt samma åsikt? I nuläget har dock ingen annan oppositionsledare samma stöd. Det får man bara duktigt tugga i sig. 

Pahlavi intar nämligen en position som påminner om Nelson Mandelas och Václav Havels. Han är en enande symbol, snarare än en maktaspirant, med fokus på institutioner och inkluderande processer. Att hans anhängare agerar i strid med detta säger mer om lynnet som präglar exildebatten än om honom.

Bortsett från MEK är oppositionen enig om frihet, men oenig om makt och historia. I gapet mellan ofelbara hjältar och totalt misstänkliggjorda motståndare försvinner då ödmjukheten inför ett iranskt samhälle som rymmer fler erfarenheter än en enskild berättelse. Det är ett samhälle med goda förutsättningar att bli demokratiskt efter mullornas fall.

Nämnda splittring hanteras avsevärt bättre av den politiskt medvetna unga generationen i Iran än av exiliranier. Det som krävs är ödmjukhet – hos både exiliranier och omvärlden – samt stöd till iranier utan anspråk på att tala för dem.

36 500 personer dog inte för att bekräfta någons världsbild. 

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad