Kan den ryska björnen stoppas?
Ryssland måste tvingas till villkorslös kapitulation, total underkastelse. Därifrån kan de bygga ett nytt samhälle med demokratiska ledare.
Ukraina har just firat sin självständighetsdag, och ryska bomber fortsätter att falla över civila mål i Ukraina sedan tre och ett halvt år tillbaka. Trots otaliga förhandlingar med allehanda statsmakter, inklusive USA:s president – lyckas ingen lösa denna konflikt på ett godtagbart sätt för alla inblandade parter. Det finns nämligen inte. Någon måste ge sig, någon måste förlora.
Många har hoppats på att Donald Trumps fredsförhandlingar med Putin och Zelenskyj skulle ge en positiv effekt, först och främst i form av fred mellan Ryssland och Ukraina, men den bittra sanningen är att det i praktiken inte är möjligt. För att en förhandling ska kunna ske, måste båda parter vara beredda att förhandla, att kompromissa, att ge efter på vissa punkter. Det gäller inte Ryssland. Putin spelar på Trumps naiva godtrogenhet, och hans ”Art of the Deal”-mentalitet, för att få det han vill. Det låter kanske överdrivet cyniskt, och väldigt svårt för många att acceptera, eller ens förstå. Men så är det.
Ryssland har i många sekler varit en imperialistisk erövrarnation, och det har inte ändrats en millimeter. Putin (eller vem som än kommer efter honom) kommer aldrig att respektera resultaten av förhandlingar, eventuella fördrag och överenskommelser (det har Ryssland aldrig gjort), och Ryssland kommer även framledes att hitta allehanda anledningar att expandera sitt territorium.
Denna makt måste alltså brytas, helt. Maktspråk är det enda de förstår, och därför måste man använda det språket. Så hur kan man knäcka Ryssland? Går det? Kommer Ryssland alltid att vara en brutal diktatur med erövrarmentalitet, eller finns det hopp? Jag hävdar att det finns hopp, eftersom det finns förebilder.
Det har funnits i modern tid hänsynslösa krigiska imperiebyggare som faktiskt förändrats drastiskt till betydligt fredligare kulturer, som t.ex. Japan och Tyskland. Så hur lyckades de förändras? Ett måhända utmanande påstående är att de tvingades till villkorslös kapitulation och underkastelse gentemot en övermäktig motståndare.
De var helt enkelt tvungna att ge upp. Inte bara i kriget – de var tvungna att ge upp sin identifikation som övermänniskor, som härskarraser. En mycket viktig del av denna utveckling är då också vad som hände sedan, med Marshallhjälpen, och det stöd och hjälp de förlorande parterna fick efteråt, för att återuppbygga sina länder, samt för att introducera ett demokratiskt samhällsskick.
Vad vi nu behöver acceptera är att detsamma gäller Ryssland. De måste helt enkelt tvingas till villkorslös kapitulation, total underkastelse – och från detta kan de återigen bygga ett nytt samhälle, med just demokrater som nya ledare. Det är tyvärr den enda fungerande vägen. Att alla fria länder hjälps åt att stödja Ukraina i detta krig, och se till att Ryssland förlorar stort, är följaktligen absolut nödvändigt, om vi någonsin vill bli fria från den ryska björnens hot.
Carl Johan Rehbinder är frihetlig humanist, klassisk liberal, partipolitiskt obunden, bildskapare, berättare och relationspedagog.
Ukraina har just firat sin självständighetsdag, och ryska bomber fortsätter att falla över civila mål i Ukraina sedan tre och ett halvt år tillbaka. Trots otaliga förhandlingar med allehanda statsmakter, inklusive USA:s president – lyckas ingen lösa denna konflikt på ett godtagbart sätt för alla inblandade parter. Det finns nämligen inte. Någon måste ge sig, någon måste förlora.
Många har hoppats på att Donald Trumps fredsförhandlingar med Putin och Zelenskyj skulle ge en positiv effekt, först och främst i form av fred mellan Ryssland och Ukraina, men den bittra sanningen är att det i praktiken inte är möjligt. För att en förhandling ska kunna ske, måste båda parter vara beredda att förhandla, att kompromissa, att ge efter på vissa punkter. Det gäller inte Ryssland. Putin spelar på Trumps naiva godtrogenhet, och hans ”Art of the Deal”-mentalitet, för att få det han vill. Det låter kanske överdrivet cyniskt, och väldigt svårt för många att acceptera, eller ens förstå. Men så är det.
Ryssland har i många sekler varit en imperialistisk erövrarnation, och det har inte ändrats en millimeter. Putin (eller vem som än kommer efter honom) kommer aldrig att respektera resultaten av förhandlingar, eventuella fördrag och överenskommelser (det har Ryssland aldrig gjort), och Ryssland kommer även framledes att hitta allehanda anledningar att expandera sitt territorium.
Denna makt måste alltså brytas, helt. Maktspråk är det enda de förstår, och därför måste man använda det språket. Så hur kan man knäcka Ryssland? Går det? Kommer Ryssland alltid att vara en brutal diktatur med erövrarmentalitet, eller finns det hopp? Jag hävdar att det finns hopp, eftersom det finns förebilder.
Det har funnits i modern tid hänsynslösa krigiska imperiebyggare som faktiskt förändrats drastiskt till betydligt fredligare kulturer, som t.ex. Japan och Tyskland. Så hur lyckades de förändras? Ett måhända utmanande påstående är att de tvingades till villkorslös kapitulation och underkastelse gentemot en övermäktig motståndare.
De var helt enkelt tvungna att ge upp. Inte bara i kriget – de var tvungna att ge upp sin identifikation som övermänniskor, som härskarraser. En mycket viktig del av denna utveckling är då också vad som hände sedan, med Marshallhjälpen, och det stöd och hjälp de förlorande parterna fick efteråt, för att återuppbygga sina länder, samt för att introducera ett demokratiskt samhällsskick.
Vad vi nu behöver acceptera är att detsamma gäller Ryssland. De måste helt enkelt tvingas till villkorslös kapitulation, total underkastelse – och från detta kan de återigen bygga ett nytt samhälle, med just demokrater som nya ledare. Det är tyvärr den enda fungerande vägen. Att alla fria länder hjälps åt att stödja Ukraina i detta krig, och se till att Ryssland förlorar stort, är följaktligen absolut nödvändigt, om vi någonsin vill bli fria från den ryska björnens hot.
Carl Johan Rehbinder är frihetlig humanist, klassisk liberal, partipolitiskt obunden, bildskapare, berättare och relationspedagog.
