Kan liberaler älska?
Beröringspunkterna mellan liberaler och sverigedemokrater finns. Men just i och med detta blir skillnaderna också synliga.
Ska man vara förvånad över att Liberalerna har en partiledare som tycker att samarbetet med Sverigedemokraterna fungerar bra och som kan tänka sig att bilda regering med dem? Om någon våren 2005 sagt till den nyvalda partiledaren Jimmie Åkesson att han skulle komma att ingå i samma regeringsalternativ som folkpartiet hade han kanske tvivlat.
Å andra sidan har jag sedan innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister utgått ifrån att Sverigedemokraterna en dag bildar regering med borgerliga partier. Det är kanhända lätt att säga i efterhand men Sverigedemokraternas utveckling var knappast omöjlig att förutse. Både partiets interna riktning och det omgivande samhällets förändring framstår som logiska.
Ur ett strategiskt partipolitiskt perspektiv gör Simona Mohamsson det enda förnuftiga. Liberalerna valde sida inför riksdagsvalet 2022. Att inför valet 2026 inte ta tydlig ställning för det existerande fyrpartisamarbetet vore politiskt självmord. Vem ska lita på Liberalerna om de svänger igen?
Bortom strategierna finns dock den fråga som man ibland, konstigt nog, har en tendens att glömma bort: Vad tycker liberaler?
Man kan börja svara på den frågan genom att ta avstamp i den totala socialliberala hegemonins år. Valet 2010 stod Fredrik Reinfeldt mot Mona Sahlin. Det var ett val mellan socialliberalism och socialliberalism. Den ena statsministerkandidaten var förvisso något mer borgerlig i sin ekonomiska politik och den andra var något mer präglad av postkolonial teoribildning.
När reaktionen mot denna socialliberala hegemoni blev att arbetare och borgerligt konservativa väljare formade en ny allians grundad i misstro mot respektive socialliberalt regeringsalternativ växte Sverigedemokraterna. Detta tvingade borgerliga liberaler att ställa sig frågan om de hade något gemensamt med Sverigedemokraterna.
Nu har vi fullt ut nått den punkt där vissa liberaler är beredda att svara tydligt jakande på den frågan. Motstånd mot muslimsk fundamentalism, försvar av den liberala demokratin, en skattepolitik och utrikespolitik som inte verkar innehålla allt för stora motsättningar. Den liberal som är rädd för religiös och politisk extremism i form av vad som allt oftare kallas islamo-vänstern har all anledning att välja Sverigedemokraterna framför Vänsterpartiet.
Beröringspunkterna mellan liberaler och sverigedemokrater finns. Men just i och med detta blir skillnaderna också synliga. Till Dagens Nyheter säger Mohamsson att hon älskar Sverige mer än vad Jimmie Åkesson gör. Men vem som älskar Sverige mest är knappast det intressanta. Det som är värt att notera är i stället att Åkesson svarar genom att påpeka att Mohamsson verkar älska Sveriges liberala värderingar. Åkesson själv skriver att han älskar Sverige.
Liberaler tycker om ett statsskick, principer, liberal demokrati, individuell frihet, jämställdhet. Jimmie Åkesson menar att han älskar Sverige för att det är Sverige, för att det är hans och hans förfäders hem. Han älskar, om jag förstår honom rätt, även det historiska Sverige som saknade liberal demokrati och modern individuell frihet.
En liberal skulle mycket väl kunna mena att det är märkligt att älska ett land som saknar demokrati och mänskliga rättigheter. En sverigedemokrat skulle kunna svara att vi människor inte älskar abstrakta principer. Vi älskar personer, husdjur, en bil, vårt hus, Gud. Kärlek är relation, inte korrekta principer. Kärleken till man, fru eller barn upphör inte om de gör något moraliskt förkastligt.
Detta är vad som gör att liberaler och sverigedemokrater kan ha alltmer gemensamma politiska intressen men ändå vara fundamentalt olika. Åkessons kärlek är en relation. Mohamssons är ett moraliskt ställningstagande.
Ska man vara förvånad över att Liberalerna har en partiledare som tycker att samarbetet med Sverigedemokraterna fungerar bra och som kan tänka sig att bilda regering med dem? Om någon våren 2005 sagt till den nyvalda partiledaren Jimmie Åkesson att han skulle komma att ingå i samma regeringsalternativ som folkpartiet hade han kanske tvivlat.
Å andra sidan har jag sedan innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister utgått ifrån att Sverigedemokraterna en dag bildar regering med borgerliga partier. Det är kanhända lätt att säga i efterhand men Sverigedemokraternas utveckling var knappast omöjlig att förutse. Både partiets interna riktning och det omgivande samhällets förändring framstår som logiska.
Ur ett strategiskt partipolitiskt perspektiv gör Simona Mohamsson det enda förnuftiga. Liberalerna valde sida inför riksdagsvalet 2022. Att inför valet 2026 inte ta tydlig ställning för det existerande fyrpartisamarbetet vore politiskt självmord. Vem ska lita på Liberalerna om de svänger igen?
Bortom strategierna finns dock den fråga som man ibland, konstigt nog, har en tendens att glömma bort: Vad tycker liberaler?
Man kan börja svara på den frågan genom att ta avstamp i den totala socialliberala hegemonins år. Valet 2010 stod Fredrik Reinfeldt mot Mona Sahlin. Det var ett val mellan socialliberalism och socialliberalism. Den ena statsministerkandidaten var förvisso något mer borgerlig i sin ekonomiska politik och den andra var något mer präglad av postkolonial teoribildning.
När reaktionen mot denna socialliberala hegemoni blev att arbetare och borgerligt konservativa väljare formade en ny allians grundad i misstro mot respektive socialliberalt regeringsalternativ växte Sverigedemokraterna. Detta tvingade borgerliga liberaler att ställa sig frågan om de hade något gemensamt med Sverigedemokraterna.
Nu har vi fullt ut nått den punkt där vissa liberaler är beredda att svara tydligt jakande på den frågan. Motstånd mot muslimsk fundamentalism, försvar av den liberala demokratin, en skattepolitik och utrikespolitik som inte verkar innehålla allt för stora motsättningar. Den liberal som är rädd för religiös och politisk extremism i form av vad som allt oftare kallas islamo-vänstern har all anledning att välja Sverigedemokraterna framför Vänsterpartiet.
Beröringspunkterna mellan liberaler och sverigedemokrater finns. Men just i och med detta blir skillnaderna också synliga. Till Dagens Nyheter säger Mohamsson att hon älskar Sverige mer än vad Jimmie Åkesson gör. Men vem som älskar Sverige mest är knappast det intressanta. Det som är värt att notera är i stället att Åkesson svarar genom att påpeka att Mohamsson verkar älska Sveriges liberala värderingar. Åkesson själv skriver att han älskar Sverige.
Liberaler tycker om ett statsskick, principer, liberal demokrati, individuell frihet, jämställdhet. Jimmie Åkesson menar att han älskar Sverige för att det är Sverige, för att det är hans och hans förfäders hem. Han älskar, om jag förstår honom rätt, även det historiska Sverige som saknade liberal demokrati och modern individuell frihet.
En liberal skulle mycket väl kunna mena att det är märkligt att älska ett land som saknar demokrati och mänskliga rättigheter. En sverigedemokrat skulle kunna svara att vi människor inte älskar abstrakta principer. Vi älskar personer, husdjur, en bil, vårt hus, Gud. Kärlek är relation, inte korrekta principer. Kärleken till man, fru eller barn upphör inte om de gör något moraliskt förkastligt.
Detta är vad som gör att liberaler och sverigedemokrater kan ha alltmer gemensamma politiska intressen men ändå vara fundamentalt olika. Åkessons kärlek är en relation. Mohamssons är ett moraliskt ställningstagande.
