Känslostormarnas riddare vädrar morgonluft 

Allt fler tycks nu uppmärksamma riskerna med den masshysteri som vuxit fram kring de så kallade ”tonårsutvisningarna” – alltså utvisningar av personer som kommit till Sverige som tonåringar men som hunnit bli myndiga innan de fått möjlighet att ansöka om permanent uppehållstillstånd. I Expressen uppmanar Viktor Bart-Kron till eftertanke, för att undvika en återgång till 2015 års känslostyrda debattklimat, eftersom denna skapade problem på så många nivåer i samhället.

I dag är det framför allt en mindre grupp politiska aktivister – från delar av vänstern, liberaler med starkt fokus på öppna gränser och högprofilerade kristna debattörer – som driver frågan med stor intensitet. De flesta andra har omvärderat sina tidigare ståndpunkter i takt med att verkligheten gjort sig påmind. Men nu ser denna grupp en möjlighet att åter väcka liv i den känslomässiga mobilisering som präglade 2015, och de får betydande stöd av stora mediehus vars journalistik ofta tenderar att förstärka just dessa narrativ.

I rapporteringen staplas personliga berättelser på varandra, ofta utan att man förklarar vad som faktiskt ligger bakom utvisningarna eller varför de genomförs. Det är lätt att förstå varför: inom delar av aktivistkretsarna finns en längtan tillbaka till en tid då känslor och symbolhandlingar dominerade debatten, och då mediala rubriker kunde skapas i snabb takt.

Men ”tonårsutvisningarna” är en direkt följd av den nödvändiga åtstramning av migrationspolitiken som genomfördes 2016. Då blev tillfälliga uppehållstillstånd huvudregel och först efter tre år kan en person ansöka om permanent uppehållstillstånd.

I just dessa fall handlar det alltså om personer som fyllt 18 men som inte vistats i Sverige tillräckligt länge för att kunna ansöka om permanent uppehållstillstånd – det vill säga kortare tid än tre år. Detta nämns sällan, eftersom berättelsen om unga människor som ”levt hela sina liv i Sverige” skapar större dramatik. 

Det borde inte vara svårt att förstå sammanhanget. Endast de mest övertygade överlevarna från refugees welcome-tiden ser något positivt i öppna gränser. Trots det driver medierna på nytt linjen om den ”hjärtlösa” migrationspolitiken. Frågan är vad man egentligen vill uppnå – bidra till en konstruktiv samhällsdiskussion eller skapa uppmärksamhet och klick?  

Nyligen såg jag statsvetaren Ulf Bjereld jämföra Sverige 2026 med den amerikanska södern på 1920-talet. Det är ett fullkomligt löjeväckande påstående. Att sådana liknelser alls får medialt utrymme säger något om hur debattklimatet har förändrats. Förhoppningarna om att medierna ska förhålla sig mer återhållsamma och ansvarstagande i rapporteringen är tyvärr begränsade.

Återstår politikerna. Men kan vi lita på att regeringen står fast vid sina beslut? Våra politiker tenderar ofta att lyssna mer på högljudda aktivister än på de många medborgare som i tysthet bär upp samhället. Så länge det förblir på det sättet kommer problemen att fortsätta.

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF