Kaotisk Gazaockupation en skenmanöver
Genom att inleda en operation för att ockupera resten av Gaza hoppas Netanyahu på att kunna tvinga tillbaka Hamas till förhandlingsbordet.
I fredags kom nyheten att Israel avser att ockupera de återstående 25 procenten av Gaza genom att inta och kontrollera Gaza City och två flyktingläger i dess närhet. Det är inte helt självklart vad som pågår. Svenska medier, vars intresse för att erbjuda allsidiga analyser av skeenden i Mellanöstern tycks krympa i realtid, fokuserade under helgen på de stora demonstrationer som ägde rum i Tel Aviv i lördags mot den planerade utökningen av kriget – och för omedelbar fred och frisläppande av gisslan.
I Israel har det däremot varit hela havet stormar och det har andfått rapporterats att Israels ÖB Eyal Zamir skulle ha varit helt emot idén. Olika militära scenarion har läckt om hur man taktiskt skulle kunna inta eller omringa Gaza city, en stad med 800 000 invånare, där merparten av Hamas återstående styrkor kan antas befinna sig. Att inta staden skulle bli blodigt.
Dessa scenarion har flitigt stötts och blötts i tv och tidningar, och är det något Hamas gör så är det att slaviskt följa israelisk media. Militär dårskap med andra ord.
Netanyahu pressas hårt av fredslägret som kräver omedelbart framförhandlad vapenvila i utbyte mot ett frigivande av de kidnappade. Fredslägret anförs av anhöriga till gisslan och har för närvarande stort stöd bland allmänheten. Med sina ångestsvedda hjärtan och öppna sår väcker de självklar sympati. Anhörigorganisationerna utlyste under söndagen en generalstrejk den kommande veckan i protest mot de nya krigsplanerna.
Men premiärministern pressas också hårt av sina koalitionspartners till höger som hotar att utlösa regeringskris om inte regeringen går ännu längre och fullt ut annekterar Gaza. Partiledarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir har blivit allmänt bekanta även i svensk press, då de sedan 7 oktober har varit en huvudvärk för premiärministern med diverse extremistiska uttalanden om Gaza, förvisso avsedda för deras eldfängda kärnväljares konsumtion, men utan minsta hänsyn till hur orden blir vapen i händerna på Israels fiender.
Förvirringen kring vad ockupationen egentligen skulle bestå i, eller varför den alls är på tapeten just nu har gett upphov till en mängd spekulationer, inklusive att den bara skulle vara ett sätt för Netanyahu att hålla ihop sin koalition, och sig själv kvar vid makten.
Personligen tror jag det förhåller sig annorlunda.
De senaste veckorna har vi nämligen sett Hamaspropagandan lämna de sociala mediernas stormande hav och slå in över de allra största traditionella mediernas nyhetssidor och tv-skärmar. Utlovade erkännanden av Palestina som stat och krav på sanktioner mot Israel av olika slag har framförts som en följd av detta. Och i går kväll meddelades att Tyskland inför ett vapenembargo mot Israel.
Hamas propagandaseger enligt ovan har kraftigt stärkt terrororganisationens förhandlingsposition och de har således höjt kraven för att återlämna gisslan till nivåer som var omöjliga för Israel att tillmötesgå. Och häri ligger troligtvis nyckeln till vad som rör sig i Netanyahus huvud.
Fredsivrarna glömmer nämligen varför Hamas över huvud taget förhandlar – de vill ha slut på de militära insatserna mot sig. Och just nu, även utan vapenstillestånd, har Hamas all anledning att bara luta sig tillbaka och invänta resultaten av sin propagandaseger och den ökade pressen på Israel.
Det handlar alltså troligen i första skedet om just en skenmanöver från Israel, dold under det kaos som präglat senaste veckan i israelisk politik. Genom att inleda en operation med sikte på att ockupera resten av Gaza hoppas Netanyahu att kunna tvinga tillbaka Hamas till förhandlingsbordet, denna gång med blygsammare krav för att lämna tillbaka de kidnappade och kvarlevorna av de mördade.
På söndagskvällen gav Benjamin Netanyahu en presskonferens. Två, till och med. Han förklarade att avsikten med den nya militära ockupationen var att tillintetgöra Hamas, få tillbaka de kidnappade, och att upprätta militär kontroll och en civiladministration, som så snabbt som möjligt skulle kunna tas över av en utomstående aktör, som varken fick vara Palestinska myndigheten eller – naturligtvis – Hamas.
Men jag gissar att han hoppas på att återställa styrkeförhållanden i framtida förhandlingar om gisslan, snarare än på att tvingas skicka soldater att strida och dö i den häxkittel som är Gaza City.
Ofer Maimon är frilansande redaktör.
I fredags kom nyheten att Israel avser att ockupera de återstående 25 procenten av Gaza genom att inta och kontrollera Gaza City och två flyktingläger i dess närhet. Det är inte helt självklart vad som pågår. Svenska medier, vars intresse för att erbjuda allsidiga analyser av skeenden i Mellanöstern tycks krympa i realtid, fokuserade under helgen på de stora demonstrationer som ägde rum i Tel Aviv i lördags mot den planerade utökningen av kriget – och för omedelbar fred och frisläppande av gisslan.
I Israel har det däremot varit hela havet stormar och det har andfått rapporterats att Israels ÖB Eyal Zamir skulle ha varit helt emot idén. Olika militära scenarion har läckt om hur man taktiskt skulle kunna inta eller omringa Gaza city, en stad med 800 000 invånare, där merparten av Hamas återstående styrkor kan antas befinna sig. Att inta staden skulle bli blodigt.
Dessa scenarion har flitigt stötts och blötts i tv och tidningar, och är det något Hamas gör så är det att slaviskt följa israelisk media. Militär dårskap med andra ord.
Netanyahu pressas hårt av fredslägret som kräver omedelbart framförhandlad vapenvila i utbyte mot ett frigivande av de kidnappade. Fredslägret anförs av anhöriga till gisslan och har för närvarande stort stöd bland allmänheten. Med sina ångestsvedda hjärtan och öppna sår väcker de självklar sympati. Anhörigorganisationerna utlyste under söndagen en generalstrejk den kommande veckan i protest mot de nya krigsplanerna.
Men premiärministern pressas också hårt av sina koalitionspartners till höger som hotar att utlösa regeringskris om inte regeringen går ännu längre och fullt ut annekterar Gaza. Partiledarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir har blivit allmänt bekanta även i svensk press, då de sedan 7 oktober har varit en huvudvärk för premiärministern med diverse extremistiska uttalanden om Gaza, förvisso avsedda för deras eldfängda kärnväljares konsumtion, men utan minsta hänsyn till hur orden blir vapen i händerna på Israels fiender.
Förvirringen kring vad ockupationen egentligen skulle bestå i, eller varför den alls är på tapeten just nu har gett upphov till en mängd spekulationer, inklusive att den bara skulle vara ett sätt för Netanyahu att hålla ihop sin koalition, och sig själv kvar vid makten.
Personligen tror jag det förhåller sig annorlunda.
De senaste veckorna har vi nämligen sett Hamaspropagandan lämna de sociala mediernas stormande hav och slå in över de allra största traditionella mediernas nyhetssidor och tv-skärmar. Utlovade erkännanden av Palestina som stat och krav på sanktioner mot Israel av olika slag har framförts som en följd av detta. Och i går kväll meddelades att Tyskland inför ett vapenembargo mot Israel.
Hamas propagandaseger enligt ovan har kraftigt stärkt terrororganisationens förhandlingsposition och de har således höjt kraven för att återlämna gisslan till nivåer som var omöjliga för Israel att tillmötesgå. Och häri ligger troligtvis nyckeln till vad som rör sig i Netanyahus huvud.
Fredsivrarna glömmer nämligen varför Hamas över huvud taget förhandlar – de vill ha slut på de militära insatserna mot sig. Och just nu, även utan vapenstillestånd, har Hamas all anledning att bara luta sig tillbaka och invänta resultaten av sin propagandaseger och den ökade pressen på Israel.
Det handlar alltså troligen i första skedet om just en skenmanöver från Israel, dold under det kaos som präglat senaste veckan i israelisk politik. Genom att inleda en operation med sikte på att ockupera resten av Gaza hoppas Netanyahu att kunna tvinga tillbaka Hamas till förhandlingsbordet, denna gång med blygsammare krav för att lämna tillbaka de kidnappade och kvarlevorna av de mördade.
På söndagskvällen gav Benjamin Netanyahu en presskonferens. Två, till och med. Han förklarade att avsikten med den nya militära ockupationen var att tillintetgöra Hamas, få tillbaka de kidnappade, och att upprätta militär kontroll och en civiladministration, som så snabbt som möjligt skulle kunna tas över av en utomstående aktör, som varken fick vara Palestinska myndigheten eller – naturligtvis – Hamas.
Men jag gissar att han hoppas på att återställa styrkeförhållanden i framtida förhandlingar om gisslan, snarare än på att tvingas skicka soldater att strida och dö i den häxkittel som är Gaza City.
Ofer Maimon är frilansande redaktör.
