Kass krishantering och politikerbarns framtid
Förr eller senare kommer även rödgröna lägrets politiker att dras inför skranket för sina ätteläggs synders skull. Säkert nagelfars redan nu barnens vandel.
Att möta ett mediedrev med tystnad och på så sätt höja temperaturen i det drama alla medier lever av är inte det bästa den som utsätts för det kan göra. Men detta är just vad regeringen ägnade sig åt sedan Expos publicering om att en ministers nära anhörig har nazistkopplingar.
I nio dagar iakttog man största möjliga defensiva tystnad, istället för att försöka kyla ner dramat. I brist på kommentarer fylldes media med polemiska opinionstexter från vänsterflanken, liksom med suggestiva beskrivningar av de högerextrema miljöer den anhörige vistats i. Och temperaturen steg ytterligare.
Mitt i detta kom någon på den briljanta idén att låta ministerns uttala sig anonymt för TT – en garanterat unik tilldragelse i nyhetsbyråns hundrafyraåriga historia. Vilket självfallet höjde tiotusentals ögonbryn vid morgonkaffet, liksom återigen kvicksilvret i det mediala dramat. Skyhöga poäng för originalitet, urusla ur krishanteringssynpunkt.
Man kan diskutera om nedkylningen av dramat gick bättre ute i det fria efter Expressens och alla andras namnpublicering efter dessa nio dagar. Statsminister Ulf Kristersson och vice statsminister Ebba Busch hade inte mycket mer att säga än att Johan Forssell fortfarande har deras förtroende.
När migrationsministern sedan infann sig hos TV4 för att svara på frågor, pappaklädd i jeansskjorta i stället för ministerklädd i kostym, så fortsatte tyvärr det defensiva spelet. Visst, han lyckades naturligtvis väcka sympati – ingen önskar en förälder detta, än mindre i direktsändning.
Men svaren kom defensivt och motvilligt. Istället för att komma till TV4-studion med en färdigformulerad och tydlig berättelse, vårtor och allt, så undvek han flertalet konkreta frågor genom att cirkulera tillbaka till sin son och mobiltelefonfaran för ungdomar. Och upprepandet av det snälla ordet "pappa" kändes inövat.
Han missade därmed chansen att riva bort plåstret och ta kontrollen över sin egen roll i dramat. Intrycket är att regeringen inledningsvis rattade krishanteringen helt efter eget huvud.
Tiotusenkronorsfrågan nu är förstås om Johan Forssell kan sitta kvar i regeringen. Åtskilliga opinionsbildare på vänsterkanten vädrar förstås blod och önskar hans huvud på ett fat.
Men mycket hänger på oppositionen. Lika påtagligt som larmet varit i media, lika tyst har det varit från de rödgröna och deras partiledare. Det beror knappast blott på lata dagar i solen efter Almedalsveckans stress. Gissningsvis besinnar de faktumet att det nu tycks vara fritt fram att slå mot politiska motståndare via deras barn. Liksom vad det framöver skulle kosta dem själva att skräna loss om Forssells barn så fort han försöker driva regeringens politik.
Väljer de att slå via ministerns son kan de vara helt säkra på att det förr eller senare är politiker i det rödgröna lägret som dras inför skranket för sina ätteläggs synders skull. Redan i detta nu sitter någon framför en dator och nagelfar vänsterpolitikers barn och deras vandel.
Så frågan är om de väljer att låta Pandoras ask stå öppen inför valrörelsen, eller om de föredrar att försöka skjuta tillbaka askens lock efter bästa förmåga. Väljer de bort Pandoras tillfälliga gåva så kommer mediavänstern att börja gå på tomgång när de misslyckas med att dra in den rödgröna oppositionen i dramat. Som kyls av rejält under vad som återstår av sommaren, varvid Johan Forssell kommer att kunna sitta kvar som minister.
Vilket med stor sannolikhet vore det bästa för Sverige och för det fortsatta offentliga samtalet.
Ofer Maimon är frilansande redaktör.
Att möta ett mediedrev med tystnad och på så sätt höja temperaturen i det drama alla medier lever av är inte det bästa den som utsätts för det kan göra. Men detta är just vad regeringen ägnade sig åt sedan Expos publicering om att en ministers nära anhörig har nazistkopplingar.
I nio dagar iakttog man största möjliga defensiva tystnad, istället för att försöka kyla ner dramat. I brist på kommentarer fylldes media med polemiska opinionstexter från vänsterflanken, liksom med suggestiva beskrivningar av de högerextrema miljöer den anhörige vistats i. Och temperaturen steg ytterligare.
Mitt i detta kom någon på den briljanta idén att låta ministerns uttala sig anonymt för TT – en garanterat unik tilldragelse i nyhetsbyråns hundrafyraåriga historia. Vilket självfallet höjde tiotusentals ögonbryn vid morgonkaffet, liksom återigen kvicksilvret i det mediala dramat. Skyhöga poäng för originalitet, urusla ur krishanteringssynpunkt.
Man kan diskutera om nedkylningen av dramat gick bättre ute i det fria efter Expressens och alla andras namnpublicering efter dessa nio dagar. Statsminister Ulf Kristersson och vice statsminister Ebba Busch hade inte mycket mer att säga än att Johan Forssell fortfarande har deras förtroende.
När migrationsministern sedan infann sig hos TV4 för att svara på frågor, pappaklädd i jeansskjorta i stället för ministerklädd i kostym, så fortsatte tyvärr det defensiva spelet. Visst, han lyckades naturligtvis väcka sympati – ingen önskar en förälder detta, än mindre i direktsändning.
Men svaren kom defensivt och motvilligt. Istället för att komma till TV4-studion med en färdigformulerad och tydlig berättelse, vårtor och allt, så undvek han flertalet konkreta frågor genom att cirkulera tillbaka till sin son och mobiltelefonfaran för ungdomar. Och upprepandet av det snälla ordet ”pappa” kändes inövat.
Han missade därmed chansen att riva bort plåstret och ta kontrollen över sin egen roll i dramat. Intrycket är att regeringen inledningsvis rattade krishanteringen helt efter eget huvud.
Tiotusenkronorsfrågan nu är förstås om Johan Forssell kan sitta kvar i regeringen. Åtskilliga opinionsbildare på vänsterkanten vädrar förstås blod och önskar hans huvud på ett fat.
Men mycket hänger på oppositionen. Lika påtagligt som larmet varit i media, lika tyst har det varit från de rödgröna och deras partiledare. Det beror knappast blott på lata dagar i solen efter Almedalsveckans stress. Gissningsvis besinnar de faktumet att det nu tycks vara fritt fram att slå mot politiska motståndare via deras barn. Liksom vad det framöver skulle kosta dem själva att skräna loss om Forssells barn så fort han försöker driva regeringens politik.
Väljer de att slå via ministerns son kan de vara helt säkra på att det förr eller senare är politiker i det rödgröna lägret som dras inför skranket för sina ätteläggs synders skull. Redan i detta nu sitter någon framför en dator och nagelfar vänsterpolitikers barn och deras vandel.
Så frågan är om de väljer att låta Pandoras ask stå öppen inför valrörelsen, eller om de föredrar att försöka skjuta tillbaka askens lock efter bästa förmåga. Väljer de bort Pandoras tillfälliga gåva så kommer mediavänstern att börja gå på tomgång när de misslyckas med att dra in den rödgröna oppositionen i dramat. Som kyls av rejält under vad som återstår av sommaren, varvid Johan Forssell kommer att kunna sitta kvar som minister.
Vilket med stor sannolikhet vore det bästa för Sverige och för det fortsatta offentliga samtalet.
Ofer Maimon är frilansande redaktör.
