Klart skolor inte ska vara fula

I höstas utkom tre trevliga essäer om läsning på Timbro förlag. Författare Bengt Ohlsson, kulturchef Victor Malm och husets egen Catarina Starfelt skriver samtliga från det allmängiltiga behagets vinkel, men med liberalens sedvanliga skräck inför normativa omdömen: inte ska väl jag markera att det ena är bättre än det andra? Ändå framgår att det är just vad de tycker. En värld utan kvalitativ litteratur vill man inte leva i. Den vore ohygglig, omänsklig.

Otaliga gånger har jag undrat varför vi inte ser arkitektur på samma sätt, trots att den likt språket dagligen och bokstavligen omger oss. När det sjunkande sjörövarskeppet Liberalernas kapten Simona Mohamsson under tisdagen ville förbjuda fula skolor inställde sig ännu ett sådant tillfälle. Maningen rönte raskt kritik kvalificerad för vad jag kallar otillräcklighetshybris, regelmässigt anförd av kattrakande repliker om att det vackra är subjektivt och inte kan definieras.

Centerpartiets utbildningspolitiska talesperson, Niels Paarup Petersen, gick längst och deklarerade att han ”vill ha enhörningar i varje klassrum som dansar Svansjön medan de spelar Tjajkovskij och reciterar Selma Lagerlöf”. Och så trängtade han riktiga lärare i klassrummen. 

Om vi bortser från att baletten de facto är ett verk av nämnde tonsättare tåspetstrippar ett annat kunskapsproblem ut på scenen: I vad består motsättningen? Förhindrar vackra byggnader gedigna lärare? Är skönhetens frånvaro nödvändig för högönsklig undervisning? Överorden påminner om motståndet som hettade i samband med lansering av kulturkanon och befäster då liksom nu den brända kulturjordens taktik. Att rita skolor var förr en nådens gåva medan det i vår tid verkar vara tryggast att överlåta pennan till minsta möjliga mediokra menlöshet.

Avogheten har pyrt under decennier och började gubevars på 30-talet. Centralplanering sprungen ur totalitära idéer i kombination med modernismens ideologiska diktat har sedan dess format våra städer. I spåren följde hemlagad bostadsbrist, miljonprogramsmissar och kortsiktigt pekunjärt tänkande, något ekonomihistorikern Jan Jörnmark visat i oräkneliga rapporter.

Kapas en norm upprättas som bekant en annan. Ibland hayekskt spontant, ibland genom minerade åsiktskorridorer. I den förnekelsen finns Mohamssons bästa argument. Att skolbyggnader imiterar köplador eller logistiklådor är nämligen inte så mycket ett vittnesmål om utarmande värderingsförflyttning visavi utbildning som det är ett bevis på särpräglat inhemska normer, normer som gör att vi låtsas som om det fula är snällare är det sköna, som tvärtemot all vetenskaplighet tros vara förtryckande och hämmande.

Man ska inte hänga upp sig på förbudsspasmen. Folkpartisternas enda policyintrument är numer lånat från Hjärter Dam i Alice i Underlandet: ”Av med huvudet!” Men att de missar poängen betyder inte att de inte har en. Den består i ”den mänskliga skalan”.

Den mänskliga skalan innebär byggnaders proportioner i förhållande till oss som ska leva i och med dem. Generellt uppfattar vi rörelser på 100 meters håll, ansikten på 25 meters avstånd och sju meter bort blir emotionella uttryck registrerbara. Upplevelsen av det estetiska är evolutionära och består över tid, oföränderliga. Dimensionerna i en objektivt vacker huskropp knyter an till dessa djupt liggande avläsningsfunktioner, skänker lugn och lätthet. Sann humanism.

Paradoxalt är det debattörer som i andra sammanhang talar varmt om humanism som gärna belamrar siktlinjer med skyskrapor, inhyser elever i baracker och river kyrkan mitt i byn.

Oavsett vad vi tolkar in i arkitekturen kvarstår faktum: En värld utan skönhet vill man inte leva i. Den borgar inte för kunskap. Den är inte mänsklig. Därför bör de överilade reaktionerna på Simona Mohamssons utspel ges namnet det förtjänar: dödsdrift.

Se där ett spörsmål för valåret 2026.

Klara Klingspor är kulturskribent