Klasshat är ologiskt – men säljer

En gång anklagades jag för ”omvänd snobbism” av antagonister som, underförstått, menade att jag helt enkelt borde leva lyxigare. Alltså köra en exklusivare bil och inte bo kvar i den visserligen bekväma men inte jättestora villa där mina barn växte upp. Numera ser jag det som en kul anekdot, men det lämnade ändå en känsla av obehag som gör sig påmind när vi nu går in i en valrörelse. 

Det är inne att attackera vad som lite diffust definieras som ”de rika” och där jag som företagsledare ingår. Men för den som varit med ett tag är det också lite roande.

Vänsterpartiet och vänstersidan inom socialdemokratin använder alltid samma argument: Klassklyftorna ökar, vi har för många miljardärer och dessa miljardärer köper sig politiskt makt. I rättvisans namn ska det dock påpekas att det sker med vissa variationer. 

Nu skanderar man inte längre ”gör maräng av Curt Nikoleng”, en hänsyftning till industriledaren och dåvarande SAF-chefen Curt Nicolin, nu varnas det för att vi ska bli som Trumps USA, där den tidigare miljöhjälten Elon Musk numera symboliserar ondskan.

Det brukar också påpekas att det finns ett antal rika människor som har ärvt sina företag. Men aldrig att de, likt tredje generationens Rausing som äger Tetrapak, fortsatt att framgångsrikt utveckla dessa. 

På en viss nivå har jag förståelse för att klasshat säljer. Ingen vettig människa uppskattar vulgaritet eller girighet. Speciellt inte om man vill skapa förtroende – och förtroende är en bärande balk om man ska bli framgångsrik. Oavsett bransch.

Om man ljuger eller fuskar för att nå snabb vinning förstör man inte bara för sig själv utan också för alla andra inom samma gebit. Lance Armstrong gjorde det inte lättare för tävlingscyklister, och Allra-skojaren Alexander Ernstberger gjorde det definitivt inte lättare för seriösa pensionsplacerare.

Som företagare bör man hålla en armlängds avstånd från politiken, vilket inte minst exemplet Musk har visat. Det är inte alltid jag håller med familjen Wallenberg, men deras devis om att ”verka utan att synas” har bidragit till att ge det svenska näringslivet ett mått av stabilitet, vilket har varit en del av framgången.

Samtidigt ska man inte helt och hållet avfärda Vänsterpartiets förslag om miljardärskatt som rent valfläsk. Om olyckan är framme kan den bli verklighet. När det provades förut fick vi se duktiga entreprenörer, såsom Ingvar Kamprad, att flytta från Sverige. 

Frågan är dock varför man ska ogilla rikedom. Materiellt har vi det betydligt bättre än under andra epoker, vilket bottnar i att vi har mer tillgängligt kapital som fler människor har tillgång till. I dag är det lättare att få lån för att starta företag, och teknologin har bidragit till att fler kan förverkliga sina ambitioner.

Mitt favoritexempel är regissören Jonas Åkerlund som bland annat ligger bakom några av Madonnas musikvideos. Han började arbeta som regissör på 1980-talet och var själaglad när en video skulle sändas på den statliga Hamburgekedjan Clocks intern-tv. Att Åkerlund fick världen som arbetsfält möjliggjordes av djärva och rika personer som vågade satsa och tänka nytt.

Om vänstern hade tänkt till skulle den inse att rikedom är grunden för det välstånd och de uppfinningar som gör det möjligt för människor att leva på sin månadslön.

Mats Qviberg är finansman