Negar Josephi

Kolla aldrig en bra story

Kommer ni ihåg när alla bekymrade sig över ”faktaresistensen” som skulle undergräva demokratin? Allt de varnade för har blivit verklighet nu.

Text:

Bild: Rajesh Kumar Singh / AP

Nu ska jag berätta en historia. Nej förresten: Jag ska redogöra för några fakta i stället. Risken är stor att du tappade intresset nu och klickade vidare. För det är berättelser vi vill ha, inte fakta. Fakta är grå och tråkiga. Berättelser skapar mening och sammanhang. Det är sen gammalt, kanske ända sen vi satt kring lägereldar på savannen.

Tag de svältande barnen i Gaza. Eller rättare sagt: Bilderna på barn som uppges finnas i Gaza och som uppges svälta där. Och vars fysionomier verkligen stämmer överens med vår bild av hur svältande barn ska se ut.
Men som genomgående visar sig vara sjuka och utmärglade av helt andra skäl än brist på mat. När någon granskar dem, vill säga.

Den amerikanska nättidningen The Free Press har gjort just det, och snabbt kunnat konstatera att ett drygt dussin av de ”svältande barn”-berättelser som slagits upp stort i tongivande engelskspråkiga medier som New York Times, CNN, The Guardian och NPR i själva verket visar barn med andra problem än matbrist.

Reportrarna på The Free Press understryker att de inte har gjort några storslagna, tidsödande grävinsatser för att hitta de fakta som helt förändrade bilden av de ömmande fallen. Deras arbetsinsats bestod i huvudsak av att leta upp andra publiceringar, tillgängliga på internet, men i arabiska medier. Google och Google translate var allt som behövdes. Men det hade alltså inte CNN, The Guardian och NPR bemödat sig om att göra. Varför inte?

”Kolla aldrig en bra story” är ett gammalt journalistskämt som verkat bli vägledande princip i bevakningen av kriget i Gaza. Och det fungerar: bilderna klickas och delas av upprörda läsare och nu anser mer än hälften av amerikanerna att Israel begår folkmord i Gaza. För det är berättelsen. Kritiken mot barnbilderna kommer bara med tråkiga fakta som kan viftas bort eller hanteras med en rättelse publicerad någonstans där ingen läser den.

Men man ska inte förväxla fakta med siffror. Siffror behöver inte alls vara tråkiga – förutsatt att de bekräftar och stärker berättelsen kan siffror bli glödheta.

”Läckta siffror från en israelisk militär underrättelsedatabas visar att 83 procent av de palestinier som dödats av israeliska styrkor i Gaza har varit civila” kan man läsa på Svt:s sajt. Uppgiften kommer från The Guardian som kommit över information från IDF som identifierat 8900 av de stridande på den palestinska sidan som dödats i kriget.

Om man låtsas att IDF har identifierat samtliga fientliga stridande som dödats och sedan ställt det mot det totala antalet dödade under kriget – enligt Hamas ”hälsoministerium” – så får man fram den otäcka procentsatsen, enligt vilken IDF skulle ha gjort sig skyldigt till en oproportionerligt stor andel civila dödsfall, jämfört med liknande krig. Tråkig fakta: det har de inte. Identifierat samtliga, alltså.

På X citerar Hanif Bali en tweet av Rashid Musa som återger procentsatsen: ”Jag kan bara namnet på 5 AIK spelare, det betyder inte att alla andra spelare på planen är Djurgårdare. Hur misslyckas Temu-Malcom X med sådan enkel logik?”

Svar: för att logiken krockar med berättelsen. Berättelsen om folkmordet och de vidriga ”sionisterna” som massmördar civila för skojs skull. Den som så många verkar gilla, av någon anledning. Till skillnad från berättelser om Hamas gisslan och de mördade den 7 oktober, som varit betydligt ovanligare.

Kommer ni ihåg när filosofiprofessorskor och kulturjournalister bekymrade sig över ”faktaresistensen” som skulle undergräva demokratin? Det var inte särskilt länge sedan. Allt de varnade för har blivit verklighet nu, men ingen av dem tycks märka det. Kanske för att också det var en berättelse, men den här berättelsen är starkare.
 
 
 

Nu ska jag berätta en historia. Nej förresten: Jag ska redogöra för några fakta i stället. Risken är stor att du tappade intresset nu och klickade vidare. För det är berättelser vi vill ha, inte fakta. Fakta är grå och tråkiga. Berättelser skapar mening och sammanhang. Det är sen gammalt, kanske ända sen vi satt kring lägereldar på savannen.

Tag de svältande barnen i Gaza. Eller rättare sagt: Bilderna på barn som uppges finnas i Gaza och som uppges svälta där. Och vars fysionomier verkligen stämmer överens med vår bild av hur svältande barn ska se ut.
Men som genomgående visar sig vara sjuka och utmärglade av helt andra skäl än brist på mat. När någon granskar dem, vill säga.

Den amerikanska nättidningen The Free Press har gjort just det, och snabbt kunnat konstatera att ett drygt dussin av de ”svältande barn”-berättelser som slagits upp stort i tongivande engelskspråkiga medier som New York Times, CNN, The Guardian och NPR i själva verket visar barn med andra problem än matbrist.

Reportrarna på The Free Press understryker att de inte har gjort några storslagna, tidsödande grävinsatser för att hitta de fakta som helt förändrade bilden av de ömmande fallen. Deras arbetsinsats bestod i huvudsak av att leta upp andra publiceringar, tillgängliga på internet, men i arabiska medier. Google och Google translate var allt som behövdes. Men det hade alltså inte CNN, The Guardian och NPR bemödat sig om att göra. Varför inte?

”Kolla aldrig en bra story” är ett gammalt journalistskämt som verkat bli vägledande princip i bevakningen av kriget i Gaza. Och det fungerar: bilderna klickas och delas av upprörda läsare och nu anser mer än hälften av amerikanerna att Israel begår folkmord i Gaza. För det är berättelsen. Kritiken mot barnbilderna kommer bara med tråkiga fakta som kan viftas bort eller hanteras med en rättelse publicerad någonstans där ingen läser den.

Men man ska inte förväxla fakta med siffror. Siffror behöver inte alls vara tråkiga – förutsatt att de bekräftar och stärker berättelsen kan siffror bli glödheta.

”Läckta siffror från en israelisk militär underrättelsedatabas visar att 83 procent av de palestinier som dödats av israeliska styrkor i Gaza har varit civila” kan man läsa på Svt:s sajt. Uppgiften kommer från The Guardian som kommit över information från IDF som identifierat 8900 av de stridande på den palestinska sidan som dödats i kriget.

Om man låtsas att IDF har identifierat samtliga fientliga stridande som dödats och sedan ställt det mot det totala antalet dödade under kriget – enligt Hamas ”hälsoministerium” – så får man fram den otäcka procentsatsen, enligt vilken IDF skulle ha gjort sig skyldigt till en oproportionerligt stor andel civila dödsfall, jämfört med liknande krig. Tråkig fakta: det har de inte. Identifierat samtliga, alltså.

På X citerar Hanif Bali en tweet av Rashid Musa som återger procentsatsen: ”Jag kan bara namnet på 5 AIK spelare, det betyder inte att alla andra spelare på planen är Djurgårdare. Hur misslyckas Temu-Malcom X med sådan enkel logik?”

Svar: för att logiken krockar med berättelsen. Berättelsen om folkmordet och de vidriga ”sionisterna” som massmördar civila för skojs skull. Den som så många verkar gilla, av någon anledning. Till skillnad från berättelser om Hamas gisslan och de mördade den 7 oktober, som varit betydligt ovanligare.

Kommer ni ihåg när filosofiprofessorskor och kulturjournalister bekymrade sig över ”faktaresistensen” som skulle undergräva demokratin? Det var inte särskilt länge sedan. Allt de varnade för har blivit verklighet nu, men ingen av dem tycks märka det. Kanske för att också det var en berättelse, men den här berättelsen är starkare.