Det som just nu sker i Iran bör inte betraktas som ännu en episod av social oro i Mellanöstern. Det är snarare ett strukturellt skifte i en av regionens mest ideologiskt laddade maktmodeller – och potentiellt början på slutet för politisk islams mest konsekventa statsprojekt.

Sedan revolutionen 1979 har Islamiska republiken Iran byggt sitt system på en kombination av religiös legitimitet, revolutionär ideologi och ett omfattande säkerhetsmaskineri. I över fyra decennier har detta ramverk överlevt krig, sanktioner, internationell isolering och återkommande folkliga protester. Men det som sker i dag skiljer sig i grunden från tidigare uppror.

Från missnöje till systemförkastelse
De nuvarande protesterna i Iran handlar inte primärt om bränslepriser, valfusk eller enskilda politiska reformer. De handlar om livsvillkor. Om en generation som vuxit upp utan framtidstro, under konstant övervakning, i ett samhälle där korruption, repression och ekonomisk stagnation blivit normaliserade tillstånd.

När politiska system under lång tid inte längre förmår erbjuda vare sig materiell trygghet eller symbolisk mening, uppstår ett farligt vakuum. I Irans fall har den religiösa auktoriteten – regimens ideologiska kärna – gradvis urholkats. För många unga iranier är staten inte längre helig, utan ett hinder.

Detta är avgörande. Historiskt sett överlever auktoritära system ofta genom rädsla. Men de faller när legitimiteten försvinner.

Iran som regional modell
Den iranska staten är inte bara en nationell aktör. Den har sedan länge fungerat som ett regionalt nav för politisk islam i statlig form. Genom ideologiska, ekonomiska och militära nätverk har Teheran byggt upp inflytande långt utanför sina gränser.

I Irak etablerades efter 2003 ett politiskt system där religiösa partier och milisstrukturer fått ett avgörande inflytande. I Libanon har Hizbollah vuxit fram som både politisk aktör och militär maktfaktor. I Jemen har Houthirörelsen institutionaliserat en religiöst legitimerad krigsordning.

Gemensamt för dessa rörelser är att de inte är isolerade fenomen. De är beroende av Irans politiska, ekonomiska och symboliska styrka. När centrum försvagas, påverkas periferin.

Symbolernas sammanbrott
Det mest betydelsefulla i dagens Iran är därför inte enskilda demonstrationer, utan att tidigare orubbliga symboler har förlorat sin kraft. Religiösa tabun ifrågasätts öppet. Rädsla ersätts av cynism. Och regimens svar – en blandning av våld och försök till ”dialog” – signalerar inte kontroll, utan osäkerhet.

När en stat som byggt sin identitet på absolut ideologisk övertygelse börjar tala om kompromiss, är det ett tecken på strukturell svaghet.

Regionala konsekvenser
Ett försvagat Iran innebär inte automatiskt demokratisering i regionen. Makttomrum fylls sällan av idealism. Men det innebär att en epok kan vara på väg att ta slut: epoken där politisk islam fungerade som både ideologi och statlig maktmodell.

För Irak, Libanon och Jemen skulle ett sådant skifte innebära djupa omförhandlingar av makt, lojalitet och identitet. För Europa – inklusive Sverige – handlar det om att förstå att Mellanöstern inte är statisk, utan befinner sig i en långsam men påtaglig omvandling.

Ett öppet slut
Ingen kan i dag säga om 2026 blir året då politiska islam definitivt förlorar sitt grepp om Iran och regionen. Regimen är fortfarande kapabel till brutal repression. Men något avgörande har redan skett: tron på systemet har brutits.

Och när människor slutar tro – inte bara på ledare, utan på själva berättelsen – då har historiens riktning redan börjat förändras.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut 

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Månadens erbjudande

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill