Kulturhögern finns och frodas

Minns ni Rowan Atkinsons expedit i Love Actually? Jag vet var han jobbar nuförtiden.

Harry Martinsons Nässlorna blomma arrangerade medelklassen i en fyrklöver: 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano. Utan åverkan kan ”medelklassen” bytas mot ”borgerligheten”. Det finns alltså inte bara en. Så vilken är det man har börjat tala om?

”Would you like it gift wrapped?”

I scenen där Alan Rickmans mysigt magsura julklappsshoppare får gåvan till sitt utomäktenskapliga intresse inslagen tar piruetterna aldrig slut. Det är cellofan och det är myrra och det är fluffiga fan och hans gigantiska guldlåda.

Något liknande inträffar när Expressens Viktor Malm i en mellandagskrönika söker gendriva ryktet om en pyrande kulturhöger. En sådan finns inte, säger texten. Högern ignorerar nämligen sitt litterära arv. Kan inte Eyvind Johnsons Krilontrilogi. Inget ”själens objektiv”, som det heter i sviten, ”skärper dess kontur”.  

Mina frågor om vänstern är mindre fåvitsk och vilken beteckning Malm ger sin kultur blir obesvarade. I stället dyker kassabiträdet upp med Ebba Buschs kunskapsblottor som exempel på borgerlighetens brister. Glittret yr. Jag borde lämna butiken. Konfettiförgiftning är allvarliga saker. Vi vill inte att nanopartiklar tuggar upp det sista av denna kulturhögerhjärna.

”No, this isen’t a bag, sir. This is so much more than a bag.”

Högern verkar, berättar Malm, ”ganska ointresserad av att höja Sveriges andliga välstånd, vilket man bäst gör genom att offentligt föra samtal som gör människor större /…/”

Vad Malm egentligen åsyftar bland alla dekorativa kanelstänger är en kulturpolitisk höger. Kulturhögern kan lika lite som kulturvänstern sitta i regeringen. Där politiken går in träder konsten ut. Logistiska problem föreligger. Rödgröna ministrar har för all del hemfallit åt Kulturutövares Rätt I Samhället (akronym: KRIS). Bara det faktum att Parisa Liljestrand konsekvent betonar sin självständiga roll visavi branschen är således uppfriskande. Kulturhögern deltar dessutom redan rikligt i utbytet som efterlyses, om än utan att röja sina preferenser.

Högerorienterade författare, översättare och poeter i min egen umgängeskrets skyr närapå mangrant offentlig debatt som målar dem i politisk färg. Till det finns huvudsakligen två orsaker: Rädsla för att sättas ut på farstubron tillsammans med gröten för att slukas av förlagens och redaktionernas vänstertomtar är den ena.

Den andra, och långt viktigare, är motviljan till att smutsa ned sig själv och böckerna med den skit som åsikter tenderar bli när de tolkas av antagonister och meningsfränder. I värsta fall rinner lorten strid över sidorna och läsaren ser plötsligt inte orden.

Den ädla synen ska man högakta. När sociologen Hans L. Zetterberg författade Moderaternas idéprogram 1990 delade han på goda grunder upp samhället i sfärer bundna av specifik logik och anspråk. Men en orientering som vill göra kulturens sfär opolitisk har varit svår att förfäkta inom ramen för den slappsossiga hegemoni som rått. En walk over utdragen över flera decennier kan dock tyckas överhövan. Tecken på nya tider torde ha med Sverigedemokraterna att göra – Moderaterna vill inte se dem få monopol på kulturpolitik som kontrasterar mot den hittills förda.

”Prontissimo!”

Johnsons Krilon vet att ”varje mänska representerar mänskligheten” och att utkomsten är konstens sanning. En oerhörd frihet. De som sätter dessa värden högst har alltid mer gemensamt än de som sätter politiken främst. Jag tror att Viktor Malm och hans enerverande expedit vet det. Jag tror att de vet att man inte ska bjuda in en borgligt sinnad författare och inte en högertyckare med kulturpolitik i sinnet när Krilon ska dryftas på Timbro. Om denne inte kallats dumpucko i en av landets största tidningar kanske han tackar ja.

Sverige är, ehuru präglat av öppenhet, konformistiskt och fastnar lätt i ett trångt perspektiv. Den peruanske nobelpristagaren och övertygade liberalen Mario Vargas Llosas engagemang – han ställde bland annat upp i presidentval – skulle knappast ha valt samma väg hos oss – oavsett partisympatier.

Kulturhögern finns. Man behöver bara leta på rätt ställe, ransonera mängden presentsnöre runt sin själs objektiv och minnas att ”fläsk, potatis, en doft, gudar, allt ryms i verkligheten och allt kan tyckas overkligt.” Så även i en krönika i Expressen, full av både bildning och piano men utan vilja att se någotdera hos andra.

Klara Klingspor är kulturskribent