Labour skänker ännu en julklapp åt Farage

Det finns politiska misstag, och så finns det misstag som levereras med rosett. Labour har just bjudit Nigel Farage på det senare.

Hälsoministern Wes Streeting kräver nu öppet att Storbritannien återansluter till EU:s tullunion – ett frontalangrepp mot partiledaren Keir Starmer liksom mot partiets valmanifest. För att inte stöta bort Brexit-röstande red wall-väljare lovade Labour att inte driva återanslutning. Nu gör en av regeringens tyngsta röster ändå just det.

Detta kan inte tolkas som annat än öppen positionering inför den kraschlandning och partledarstrid som förväntas efter lokalval i maj 2026.

I närtida opinionsmätningar hamnar Labour runt sensationellt låga 18 procent. Ett desperat Labour upprepar nu Tories självskadebeteende med en EU-falang som aldrig riktigt ger sig, inbördeskrig, dubbla signaler och påskyndad väljarflykt till Reform (Green Party är en annan förmånstagare). 

Så det blev en tidig jul för Farage som i åratal talat om ett ”ConLab Uniparty” som i grunden representerar samma Bryssel-vurmande etablissemang med samma reflex att alltid luta sig mot ”EU-experimentet” i stället för att lyssna på väljarna och deras vardagsproblem.

Farage hävdar också – och inte utan grund – att Conservatives och Labour har fortsatt att i stort skugga EU:s regelverk snarare än att utnyttja nyvunna Brexitfriheter. Det gör det enkelt för honom att lova att om han vinner nycklarna till Downing Street – och han leder sedan länge stort i alla mätningar – så ska folkomröstningens resultat äntligen verkställas.

Oavsett vad man tycker om Farage är det en pedagogisk kampanj- och en förändringsformel som i valrörelsen kommer att vara betydligt starkare än att kräva återgång till ett regeltokigt sklerotiskt EU som det brittiska folket redan sagt nej till.

Även EU:s fredsargument har bleknat efter att Tysklands och Bryssels energilobby åsidosatte Europas säkerhetsintressen genom att göra Europa energiberoende av sin klassiska ärkefiende, Ryssland. Det har knappast heller hjälpt att Europa stått mer eller mindre handfallet på läktarplats medan Putin och Trump diskuterat Ukrainas framtid. 

Farage kommer också att slå mynt av att Brexit aldrig blev den totalkrasch som Bryssels PR-maskineri utlovade och fortsätter att tala om som ett faktum, trots att brittisk tillväxt sedan Brexit har varit i jämnhöjd med Frankrikes och till och med högre än Tysklands.

Storbritannien har därutöver slutit en rad tunga handelsavtal som inte hade varit möjliga som EU-medlem. Inte heller den likaså utlovade kapitalflykten ägde rum förrän efter att Labour brutit ett annat heligt vallöfte genom att höja skatterna. 

Farage har just fått ännu mer bränsle serverat på silverfat.

Mönstret är bekant i Europa: när folkförankrade falanger knoppar av blir moderpartierna kvar som alltmer homogena klubbar. Stamtänkande ersätter verklighetskontakt och driver bort ännu fler väljare – medan toppstyrda partiledningar kliar sig i huvudet över ”oförklarliga” tapp. I Sverige är Liberalerna det tydligaste exemplet, men mekaniken är långt ifrån unik.

Mark Brolin är geopolitisk strateg, ekonom och författare