Återkommande granskningar visar hur lärarlegitimation, registerkontroll och säkerhetsbedömning inte alltid nås av lagens långa arm. När lärare anställs kan formella prövningar vara genomförda och behörighet utfärdad samtidigt som varningslampor blinkar. Ingripanden sker först i efterhand.
Jag påstår inte att det händer ofta. Jag påstår inte att det är tolererat. Men jag har sett det – jag har jobbat i det – och jag önskar en förändring.
Under senare år har flera uppmärksammade fall visat hur ”rödflaggade” lärare har kunnat fortsätta arbeta med barn. Det handlar om legitimerade lärare som dömts för sexualbrott mot minderåriga, samtidigt som legitimationen kvarstått under prövotiden.
Det handlar också om upprepade anmälningar om gränsöverskridande eller kränkande beteenden – åtskilt hanterade – utan samlad lämplighetsbedömning. Lärare som bedöms olämpliga i en verksamhet, kan nyanställas i en närliggande organisation, eftersom säkerhetsprövningar inom skolvärlden är starkt begränsade.
Mönstret har belysts i granskningar av bland andra SVT, SR och i domstolsavgöranden. Gemensamt för fallen är inte brottens art eller enskilda beslut – utan att ansvar och information varit uppdelade mellan skilda regelverk.
Mot denna bakgrund väckte SVT:s granskning särskild uppmärksamhet;en man som av SÄPO bedömts som säkerhetsrisk kunde beviljas lärarlegitimation och arbeta med barn i särskilt stödkrävande sammanhang. Först efter att en tonårig flicka utsatts för grova våldtäkter vidtogs fulla åtgärder.
Lärarlegitimationen är ett professionsinstrument som ska säkerställa utbildning, ämneskunskap och pedagogisk kompetens. Lärarlegitimationen är inte konstruerad som en säkerhets- eller lämplighetsprövning. Trots detta har legitimationen i praktiken kommit att fungera som en slags kvalitetsmarkör – även i säkerhetsfrågor. En utfärdad legitimation uppfattas som att nödvändiga prövningar är avklarade.
Det är här problematiken uppstår; att vara legitimerad är ingen garant för att läraren vare sig är lämplig, laglydig eller ens en gnutta reko eller robust.
Säkerhetsbedömningar, belastningsregister, arbetsgivaransvar och professionsprövning regleras i dag av olika lagstiftningar. De hanteras av olika myndigheter och fyller skilda funktioner – varje del kan fungera korrekt – men utan samordning kan inte risker gällande olämpliga lärare uppmärksammas.
Arbetsgivares möjligheter att göra egna kontroller är begränsade. Uppgifter om lindrigare brott, äldre domar, pågående utredningar eller annan riskinformation, framgår inte. Registerutdraget blir ett snävt verktyg – inte en fullständig lämplighetsprövning.
För verksamheter som arbetar med barn i utsatta situationer blir detta särskilt problematiskt. De är beroende av att staten tillhandahåller tydliga, rättssäkra och fungerande system för prövning och uppföljning. Att en enskild arbetsgivare ska väga samman riskinformation som redan bedömts på nationell nivå, är varken rimligt eller effektivt.
Därför är det viktigt att skilja mellan individuell skuld och samhällsansvar. När regelverk inte hänger ihop blir även välfungerande organisationer sårbara. De fall som uppmärksammas har inte uppstått på grund av bristande vilja eller kompetens hos enskilda aktörer – de uppstår till följd av gränsdragningar där ansvar delas upp, utan helhetsöverblick.
Lärarlegitimationen behöver fortsatt vara ett professionsverktyg. Säkerhets- och lämplighetsprövning måste samtidigt hanteras som egna uppgifter, med tydligt definierat ansvar och fungerande informationsutbyte. Att hålla dessa funktioner åtskilda är nödvändigt för rättssäkerheten – men att låta dem verka utan sammanhang innebär risker.
I debatten efterfrågas ofta hårdare kontroll: fler register, fler spärrar, snabbare avstängningar. Men den centrala frågan är inte graden av kontroll, utan graden av samordning. När olika myndigheter förvaltar varsin del av prövningen utan gemensamt ansvar blir åtgärderna ofta reaktiva snarare än förebyggande.
De återkommande fallen visar ett behov utan av central styrning. När prövningar sker var för sig och konsekvenserna drabbar barn gemensamt – behövs ett helhetsgrepp.
Anna-Karin Jernberg är legitimerad lärare och speciallärare med inriktning mot intellektuell funktionsnedsättning, medsärskilt intresse för frågor om styrning,bemanning och rättigheter i anpassad skola och LSS