Liberalernas kris avslöjar priset för en höger utan moralisk moteld

Högern kan ha bättre argument om migration, energi, brott, försvar och ekonomi tills Grönland blir grönt – och ändå förlora nästa val. Inte för att den saknar fakta, reformer eller kompetens, utan för att borgerligheten alltför ofta säljer politik som administration: ordning, ansvar, kalkyl, vuxna i rummet.

Kort sagt: controllerkompetens. Vänstern säljer något större: moralisk laddning, identitet, mening och känslan av att stå på rätt sida av historien.

Det berättelseövertaget har vänstern kunnat kapitalisera på långt efter att verkligheten sprungit ifrån dess nutida världsbild. Ökänt är hur kritik av migrationspolitiken länge kunde avfärdas som brist på empati, ibland rentav som rasism.

Varningar om kriminalitet, energisårbarhet eller försvarsnedläggning avvisades också som förkastliga. Den som höll med var inte bara klok, utan god. Den som invände var inte bara oenig, utan suspekt.

Dumheter, visst. Men högern begår ändå ett ödesdigert misstag när den underskattar känslokraften i vänsternarrativet.

Människors behov av mening slår högre än många sakargument och vår påstått sekulära samtid rymmer mer blind tro än vi gärna medger. Vänstern har varit skickligast på att ge sådan tro politiskt uttryck i form av moralisk identitet. Därför går det att stånga pannan blodig mot identitetsvänstern, med idel goda motargument, utan att lämna en skråma i den interna tvärsäkerheten. Eftersom vi människor ogärna släpper en moralisk identitet som blivit en del av vår självbild (samma sak bland ”troende” i alla läger).

Inget av detta betyder att högern ska upprepa Reinfeldts misstag och imitera vänsterns godhetssignalering. Inte heller behöver Sverige ännu en punktlista över vänsterns välkända haverier.

Det som saknas är något långt viktigare: en borgerlig helhetsberättelse, långt utöver pajkastarnivå, som förenar vardagsproblem med en kompass för samhällsriktningen. Inklusive en berättelse som hederligt förklarar vad som gått fel, hur det kan rättas till och varför Sverige i denna brytningstid – med geopolitiska skiften, kulturell osäkerhet och AI-revolution – inte bara står inför hot, utan också stora möjligheter. Ett språk för framtidstro utan verklighetsflykt.

I Liberalernas vägvalskris ser vi just nu ett koncentrat av svensk politik när den är som mest ankdammsmässig: identitetsvänstern moraliserar över ett parti, SD, som den i praktiken själv skapat genom sin smygradikalism; högern skruvar obekvämt på sig i brist på egen moralisk moteld; Liberalerna tycks fortsatt förbryllade över varför väljarna inte har belönat deras nu äntligen avslutade försök att helgardera sig genom att koka mellanmjölk på två redan andefattiga alternativ.

Om borgerligheten vill vinna i september, utan att vara konjunkturberoende, måste den snabbt bli mer än samhällets bästa städteam. Strategiskt krävs en egen framtidsberättelse med större resonans. Först med ett sådant motstånd kan även vänstern förväntas skärpa sitt narrativ. Inte heller det senare vore en sekund för tidigt.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare