Liberalismen äter sin egen svans

En pressträff, ett stelt leende – och ett besked som låter principfast men läses som självavveckling: Liberalerna tänker inte släppa fram en regering med SD‑ministrar. I DN säljs linjen som en strategi för att vinna mitten: samma Tidö, men SD utanför regeringen. Det är politisk teater – en efterhandskonstruktion. 

I verkligheten: ett desperat, internt fredsavtal. SD stängs ute för att hindra en öppen splittring i ett parti delat mitt itu. Man hyllar leveransen med SD:s mandat men drar samtidigt en moralisk gräns vid ministerposter. Det här läses inte som vuxen avvägning utan som symbol före regeringsduglighet. Liberalernas sista andetag: sista spiken i egen kista – riksdagsspärren en betongvägg att krossas mot.

Ödet för det andra liberala partiet är inte ljusare. Centern sålde sin borgerliga själ till Socialdemokraterna och står som bihang till ett rödgrönt alternativ. Samtidigt blöder C väljare till S, och krymper. I en aktuell mätning får de 4,7 procent – de rödgröna klarar sig utan dem.

Det här är ingen svensk kuriositet utan ett utsnitt ur den europeiska bilden. Historien började inte i Stockholm utan i en dröm som Västeuropa delade: människor som rör sig fritt över öppna gränser, arbete som bär, tillit som håller – och en stat som kan vara snäll när alla delar spelreglerna.

Men i praktiken blev liberalismen en ritual om tolerans och mångfald. Portar öppnades i volym från kulturerer där institutionerna är svaga, kollektivet starkt och religionen ofta sätter ramen.

Sedan kom kollisionen: värdeavståndet var stort och kapaciteten begränsad. Den mjuka staten mötte en hård verklighet och kapitulerade: kontrollen tappades, våldsmonopolet sprack i fogarna, skolan miste sin auktoritet. Samhällskontraktet stod kvar på pappret men saknade verkställighet. Makten avträddes till den som hade viljan att dominera.

Här finns ironin som skaver. Den utopiska liberalismen fungerar i teorin, men i praktiken bara där normerna delas. Annars eroderar sammanhållningen och ritualen ersätter verkstad. Paradoxalt nog har mångkulturen blivit liberalismens upplösning, inte dess triumf. 

Det märktes: skattefinansierade salafister som predikar rätten att slå sin fru; tonåringar som går till skolan med vapen, skjuter urskillningslöst och spränger trapphus; jihad-romantiker som ropar antisemitiska slagord. Till slut kom uppvaknandet: väljarna hörde sirenerna överrösta löftena. De röstade därefter.

Samtidigt pågår en jakt på ett nytt samhällsetos för Sverige och Europa. Den gamla berättelsen om gränslös tolerans bär inte längre. Den nya måste vara pragmatisk, förankrad i verkligheten: försvara kulturen och vårt sätt att leva. Ett nytt etos som bärs av en stat som inte viker för buller. Det är ingen reträtt från liberalismen, utan dess återställning.

Budskapet till Liberalerna är enkelt: sluta spela teater. Erkänn verkligheten för landets skull. Liberalism är ett kontrakt – och kontraktet gäller först när staten både vill och kan upprätthålla det.