Livet i Belarus liknar Stalintiden
Landet är inte ett bihang till Ukraina utan för en egen frihetskamp, understryker exilledaren Svetlana Tichanovskaja i en exklusiv intervju.
Landet är inte ett bihang till Ukraina utan för en egen frihetskamp, understryker exilledaren Svetlana Tichanovskaja i en exklusiv intervju.
Hon var lärare och tvåbarnsmamma utan politiska ambitioner. När maken fängslades av Lukasjenkoregimen tvingades Svetlana Tichanovskaja fatta ett avgörande beslut. I dag är hon Belarus främsta oppositionsledare i exil – och en symbol för motståndet mot Europas sista diktatur.
– Det är svårt att förklara för någon i ett demokratiskt land hur det är att leva i ett samhälle där man varje dag måste övervinna sin rädsla. Men det är vår vardag, säger hon.
Aleksandr Lukasjenko har styrt Belarus med järnhand i över tre decennier. Att demonstrera, hjälpa politiska fångar eller donera till Ukraina är handlingar som kan kosta belarusierna jobbet, friheten – eller livet.
– Människor gör det med full medvetenhet om riskerna. Det är verklig styrka.
Politik diskuterades aldrig under hennes uppväxt. Det var överlevnad som gällde.
– Man lärde sig att inte lägga sig i. Staten betalade din lön – du höll tyst. Det var det outtalade sociala kontraktet. Den mentaliteten lever kvar än i dag.
Hennes make Sergei Tichanovsky, populär videobloggare, var den som först utmanade regimen. När han greps inför valet 2020 tog hon steget att kandidera i hans ställe. Han är fortfarande fängslad.
– Först gjorde jag det av kärlek till min man. Men ju fler människor jag mötte, desto mer började jag älska folket – och insåg att något höll på att förändras i Belarus.
De massiva protesterna efter det riggade valet 2020 möttes av ett brutalt våld. Regimens svar saknar motstycke i modern belarusisk historia.
– Det vi ser i dag påminner om Stalintiden. Folk grips, misshandlas, torteras och våldtas. De som är kvar i landet vågar inte ens tala illa om regimen inför sina egna barn, av rädsla för repressalier.
Trots repressionen lever motståndet vidare – ofta under ytan.
– Motståndet sker i vardagen. Och vi som lever i exil organiserar oss för att vara redo när ögonblicket kommer.
Men efter Rysslands invasion av Ukraina har världens fokus skiftat.
– Belarus glöms bort. Lukasjenko destabiliserar EU:s gränser, samarbetar med Ryssland och tjänar pengar på kriget. Att ignorera Belarus är att ge Putin fritt spelrum i Europas hjärta.
Hon uttrycker tacksamhet över det stöd som Sverige ger, bland annat till exilmedier och folkambassader.
– Sverige har varit en förebild i många avseenden. Men jag hoppas att landet vågar driva frågan ännu tydligare inom EU och FN. Belarus är inte bara ett bihang till Ukraina – det är ett eget land med en egen frihetskamp.
Hon efterlyser skarpare sanktioner, striktare efterlevnad av redan beslutade åtgärder och ett utökat stöd till den demokratiska oppositionen i exil.
– Lukasjenko är svagare än han verkar. Vi måste vara starka. Och vi måste vara redo när tiden är inne.
På frågan om när Belarus blir fritt, dröjer hon med svaret.
– Jag vet inte när. Men jag vill att mina barn ska växa upp i ett fritt Belarus. Och jag tänker inte ge upp förrän det sker.
Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare gästforskare vid Harvard, Stanford och Colombia University.