London gick man ur huse
Manifestationen anordnades av Tommy Robinson, en outtröttlig kritiker mot de brittiska myndigheter. Var hela folkhavet högerextremister? Nej.
Vad hände egentligen i London i lördags? Enligt svenska medier verkar det ha varit ”tiotusentals högerextremister” som slogs med polisen. Enligt motdemonstranterna var det ”fascister”, ”rasister” och självklart ”homofober” som var ute.
Drönarbilder från manifestationen visar överfyllda gator, ett hav av flaggor. Polisen talar om 110-150 000 människor. Arrangörerna uppgav 300 000, oberoende bedömare menade att det kan ha varit upp till en miljon. Tre miljoner följde arrangemanget online.
Men det där spelar inte så stor roll. De var väldigt många. Att sätta etiketten ”högerextremister” på dem är att göra det för lätt för sig. Nog för att där fanns extremister, men deras procentuella andel i folkhavet torde i så fall ha varit större bland de omkring 5000 motdemonstranterna. Där vajade hamasfanorna sida vid sida med uppmaningar om att slå fascister, nazister och rasister men samtidigt om att älska alla – bortsett från dem som skulle slås, får man förmoda.
Ord som högerextremist, nazist, rasist och fascist har missbrukats tills de har förlorat all innebörd. Ingen reagerar längre på dessa påklistrade etiketter.
Manifestationen var anordnad av Tommy Robinson, en outtröttlig kritiker mot de brittiska myndigheternas mörkläggning av groomingen av brittiska småflickor, där förövarna nästan alltid är män av pakistansk bakgrund. Han har också engagerat sig mot muslimska predikanters värvningar av brittiska muslimska ungdomar till IS och på senare tid mot den stora illegala invandringen och regeringens oförmåga att göra något åt den.
Robinson har inget fläckfritt förflutet. Han startade English Defence League (EDL) men tog senare avstånd från sin egen skapelse och dess högerextremism. Att EDL fortfarande finns och leds av Robinson, är en lögn som svenska tidningar torgfört efter lördagens demonstration.
Robinson har avtjänat flera fängelsestraff och har mångmiljonskulder. Allt det där är känt, men att som så många medier gör, bara redovisa den sidan av Robinsons personlighet, förklarar knappast hur han kan dra samman en så massiv manifestation.
En som var med i demonstrationen och rapporterade inifrån är journalisten Jonathan Sacerdoti, som skrivit om sin upplevelse för tidningen Spectator. Sacerdoti är homosexuell och var där med sin pojkvän. Båda är judar och pojkvännen valde att sätta på sig sin kippa under demonstrationen. Sacerdoti skriver:
”Många hälsade honom med ’shalom’ eller erbjöd en kram. Ingen var fientlig. De som inledde samtal med honom var varma, vänliga och öppna. De flesta reagerade inte alls. Det enda övergreppet han utsattes för kom senare, från en kvinna i den så kallade antirasistiska protesten som vi passerade på väg hem. [- - -]
Själva evenemanget var en blandad mix av tal, patriotiska sånger, korta filmklipp och en svart gospelkör. Det kulminerade i ett överraskande live Zoom-samtal mellan Tommy Robinson och Elon Musk, där Musk krävde att parlamentet skulle upplösas och att nyval skulle hållas – ett förslag som möttes av jubel. Robinson å sin sida prisade Musk för att ha återställt yttrandefriheten på X, vilket hade gjort det möjligt för mycket av hans arbete att nå allmänheten igen. Det fanns hyllningar till Charlie Kirk, inklusive en högtidlig tyst minut som avslutades med säckpipa. Bland de tusentals Union Jack-flaggorna höll några upp foton av Kirk, synbart rörda av hans mord.
De flesta talen fokuserade på återkommande teman: brittisk identitet, kristet arv, islams skadliga effekter i Storbritannien och Europa, icke-assimilerad invandring och plågan med pedofila våldtäktsgäng. Mötet framställdes som ett försvar av yttrandefriheten, och på den punkten levererade det utan tvekan. Många av de åsikter som uttrycktes möttes av frenetiska applåder och jubel. Otaliga människor jag pratade med uttryckte samma känsla: folk kände sig sedda, hörda och mindre ensamma. De hade länge fått höra att deras åsikter var rasistiska, bigotta eller okunniga. Nu stod de bland tusentals som inte var rädda för att tala fritt och var stolta över att göra det.”
Frågan man måste ställa sig är om svenska medier verkligen rapporterade om samma händelse som Sacerdoti upplevde på plats.
Vad hände egentligen i London i lördags? Enligt svenska medier verkar det ha varit ”tiotusentals högerextremister” som slogs med polisen. Enligt motdemonstranterna var det ”fascister”, ”rasister” och självklart ”homofober” som var ute.
Drönarbilder från manifestationen visar överfyllda gator, ett hav av flaggor. Polisen talar om 110-150 000 människor. Arrangörerna uppgav 300 000, oberoende bedömare menade att det kan ha varit upp till en miljon. Tre miljoner följde arrangemanget online.
Men det där spelar inte så stor roll. De var väldigt många. Att sätta etiketten ”högerextremister” på dem är att göra det för lätt för sig. Nog för att där fanns extremister, men deras procentuella andel i folkhavet torde i så fall ha varit större bland de omkring 5000 motdemonstranterna. Där vajade hamasfanorna sida vid sida med uppmaningar om att slå fascister, nazister och rasister men samtidigt om att älska alla – bortsett från dem som skulle slås, får man förmoda.
Ord som högerextremist, nazist, rasist och fascist har missbrukats tills de har förlorat all innebörd. Ingen reagerar längre på dessa påklistrade etiketter.
Manifestationen var anordnad av Tommy Robinson, en outtröttlig kritiker mot de brittiska myndigheternas mörkläggning av groomingen av brittiska småflickor, där förövarna nästan alltid är män av pakistansk bakgrund. Han har också engagerat sig mot muslimska predikanters värvningar av brittiska muslimska ungdomar till IS och på senare tid mot den stora illegala invandringen och regeringens oförmåga att göra något åt den.
Robinson har inget fläckfritt förflutet. Han startade English Defence League (EDL) men tog senare avstånd från sin egen skapelse och dess högerextremism. Att EDL fortfarande finns och leds av Robinson, är en lögn som svenska tidningar torgfört efter lördagens demonstration.
Robinson har avtjänat flera fängelsestraff och har mångmiljonskulder. Allt det där är känt, men att som så många medier gör, bara redovisa den sidan av Robinsons personlighet, förklarar knappast hur han kan dra samman en så massiv manifestation.
En som var med i demonstrationen och rapporterade inifrån är journalisten Jonathan Sacerdoti, som skrivit om sin upplevelse för tidningen Spectator. Sacerdoti är homosexuell och var där med sin pojkvän. Båda är judar och pojkvännen valde att sätta på sig sin kippa under demonstrationen. Sacerdoti skriver:
”Många hälsade honom med ’shalom’ eller erbjöd en kram. Ingen var fientlig. De som inledde samtal med honom var varma, vänliga och öppna. De flesta reagerade inte alls. Det enda övergreppet han utsattes för kom senare, från en kvinna i den så kallade antirasistiska protesten som vi passerade på väg hem. [- – -]
Själva evenemanget var en blandad mix av tal, patriotiska sånger, korta filmklipp och en svart gospelkör. Det kulminerade i ett överraskande live Zoom-samtal mellan Tommy Robinson och Elon Musk, där Musk krävde att parlamentet skulle upplösas och att nyval skulle hållas – ett förslag som möttes av jubel. Robinson å sin sida prisade Musk för att ha återställt yttrandefriheten på X, vilket hade gjort det möjligt för mycket av hans arbete att nå allmänheten igen. Det fanns hyllningar till Charlie Kirk, inklusive en högtidlig tyst minut som avslutades med säckpipa. Bland de tusentals Union Jack-flaggorna höll några upp foton av Kirk, synbart rörda av hans mord.
De flesta talen fokuserade på återkommande teman: brittisk identitet, kristet arv, islams skadliga effekter i Storbritannien och Europa, icke-assimilerad invandring och plågan med pedofila våldtäktsgäng. Mötet framställdes som ett försvar av yttrandefriheten, och på den punkten levererade det utan tvekan. Många av de åsikter som uttrycktes möttes av frenetiska applåder och jubel. Otaliga människor jag pratade med uttryckte samma känsla: folk kände sig sedda, hörda och mindre ensamma. De hade länge fått höra att deras åsikter var rasistiska, bigotta eller okunniga. Nu stod de bland tusentals som inte var rädda för att tala fritt och var stolta över att göra det.”
Frågan man måste ställa sig är om svenska medier verkligen rapporterade om samma händelse som Sacerdoti upplevde på plats.
