Må ABBA:s Ring ring spelas i din grav, herr Bell
För 150 år sedan uppfanns telefonen, av en slump. Sedan dess har mänskligheten lidit.
Den 2 juni 1875 pillade Alexander Graham Bell i vanlig ordning på sin harmoniska telegraf och råkade överföra ljud – ”twang”, sa det i tråden, ”wow” tänkte Bell – och inte ens ett år senare hade Bell beviljats patent och ringt sin assistent med de bevingade första orden ”Mr. Watson, kom hit. Jag vill se dig”.
Efter en kort tid av lycka, sisådär ett sekel, övergick denna modernitetens landvinning från praktiskt kommunikationsverktyg till ett besvärande monster som numer egentligen bara är önskvärt för att ringa SOS eller störningsjouren. Smarta telefoner, i allt väsentligt en avancerad kombination av Bells telegraf och Bells telefon, skapade en tillvaro som plingar oftare än mikrovågsugnen i en studentkorridor.
Föreställ dig en värld där en kopp kaffe kunde avnjutas i stillhet, utan att en robot från Solcells-Jerka AB ringde för att ”optimera elförbrukningen” eller hela Bonniers försäljningsavdelning pinglade tre gånger om dagen för att du råkat säga upp DN-prenumerationen i vredesmod.
Och så ljuvlig tillvaron var när dina vänner hade något viktigt att säga. Idag, även om de varken DM:ar eller taggar dig, är de i ditt nylle dygnet runt. Du vet allt om vad de åt till frukost och de senaste ryggproblemen, och värst av allt – deras liv verkar så alldeles drömlika, deras filter skiner som en sol medan allt är grått hos dig.
Och medan barnen gör #GRWM-videor på Tiktok, varpå dottern sminkar sig i tre lager och sonen fixar håret i två timmar för att gå till ICA, fastnar vi på X och ser mänskligheten gräla om vem som är mest kränkt när vi ju egentligen bara besökte internet för att fråga ”hur lagar man en perfekt omelett?”
Det blev inte bra, herr Bell, det blev inte det. Du menade nog väl. Men miljoner år då mänsklig kommunikation var en strapats var att föredra. När idioterna någon gång i halvåret orkat pallra sig hem till dig och knacka på dörren kunde du låtsas vara borta. I dag är vi fångna i telefonens GPS-grepp. Det finns ingenstans att gömma sig.
Tack för detta, käre herr Bell. Hoppas att ELO:s ”Telephone line”, Janne Lucas ”Växeln hallå” och ABBA:s ”Ring, ring” spelas på repeat i din kista. Vi andra vill ha det tyst som i graven.
Den 2 juni 1875 pillade Alexander Graham Bell i vanlig ordning på sin harmoniska telegraf och råkade överföra ljud – ”twang”, sa det i tråden, ”wow” tänkte Bell – och inte ens ett år senare hade Bell beviljats patent och ringt sin assistent med de bevingade första orden ”Mr. Watson, kom hit. Jag vill se dig”.
Efter en kort tid av lycka, sisådär ett sekel, övergick denna modernitetens landvinning från praktiskt kommunikationsverktyg till ett besvärande monster som numer egentligen bara är önskvärt för att ringa SOS eller störningsjouren. Smarta telefoner, i allt väsentligt en avancerad kombination av Bells telegraf och Bells telefon, skapade en tillvaro som plingar oftare än mikrovågsugnen i en studentkorridor.
Föreställ dig en värld där en kopp kaffe kunde avnjutas i stillhet, utan att en robot från Solcells-Jerka AB ringde för att ”optimera elförbrukningen” eller hela Bonniers försäljningsavdelning pinglade tre gånger om dagen för att du råkat säga upp DN-prenumerationen i vredesmod.
Och så ljuvlig tillvaron var när dina vänner hade något viktigt att säga. Idag, även om de varken DM:ar eller taggar dig, är de i ditt nylle dygnet runt. Du vet allt om vad de åt till frukost och de senaste ryggproblemen, och värst av allt – deras liv verkar så alldeles drömlika, deras filter skiner som en sol medan allt är grått hos dig.
Och medan barnen gör #GRWM-videor på Tiktok, varpå dottern sminkar sig i tre lager och sonen fixar håret i två timmar för att gå till ICA, fastnar vi på X och ser mänskligheten gräla om vem som är mest kränkt när vi ju egentligen bara besökte internet för att fråga ”hur lagar man en perfekt omelett?”
Det blev inte bra, herr Bell, det blev inte det. Du menade nog väl. Men miljoner år då mänsklig kommunikation var en strapats var att föredra. När idioterna någon gång i halvåret orkat pallra sig hem till dig och knacka på dörren kunde du låtsas vara borta. I dag är vi fångna i telefonens GPS-grepp. Det finns ingenstans att gömma sig.
Tack för detta, käre herr Bell. Hoppas att ELO:s ”Telephone line”, Janne Lucas ”Växeln hallå” och ABBA:s ”Ring, ring” spelas på repeat i din kista. Vi andra vill ha det tyst som i graven.
