Macrons besynnerliga erkännande
Frankrike erkänner staten Palestina samtidigt som Hamas håller kvar israeliska gisslan. Signalen är otvetydig: terror lönar sig.
Emmanuel Macron meddelade nyligen att Frankrike erkänner staten Palestina som ett led i sitt historiska engagemang för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Beslutet, som förmedlades till den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, kommer samtidigt som Hamas håller kvar israeliska gisslan. Signalen är otvetydig: terror lönar sig. Bortsett från den rättfärdiga indignationen, uppstår också frågan om vad Macron de facto erkänner.
Palestinska myndigheten (PA) skapades genom Osloavtalet och sågs av palestinier som en övergångsregering med målet att skapa en palestinsk stat. Det målet, parallellt med utsikter till en eventuell fredsöverenskommelse med Israel, är hela organisationens raison d´être. Decennier senare har inga av målen uppnåtts. Faktum är att PA snarare handskas med en rad kriser.
Hit hör dess legitimitets- och popularitetskris. Det senaste palestinska valet hölls 2006 och kostade den sittande palestinske presidenten kontrollen över Gaza. Till skillnad från sin föregångare, Yassir Arafat, har Abbas aldrig varit populär bland palestinier. Inne på sitt tjugonde år vid makten, vill närmare 80 procent av palestinierna att han avgår. 2021 meddelade Abbas att nya parlaments- och presidentval skulle hållas i palestinska territorier. Valen ställdes dock snabbt in med förevändningen att Israel hindrade palestinier i östra Jerusalem att delta i dem.
Sanningen var emellertid att Abbas utmanades av den interna splittringen i sitt eget parti, Fatah. Han drog också åt sig öronen när den bland palestinier populäre Marwan Barghouti meddelade sin kandidatur. Barghouti, som avtjänar fem livstidsdomar efter sin delaktighet i första intifadan, har i olika mätningar visat sig vara mer populär än både Abbas och tidigare Hamasledaren Ismail Haniye. Barghouti kunde inte övertygas om att dra tillbaka sin kandidatur, inte ens när han erbjöds posten som vicepartiledare för PA, en position som skulle uppfinnas specifikt för honom. Abbas tog då den säkra rutten och ställde in valen.
PA har inte heller kunnat upprätthålla sitt våldsmonopol. Flyktinglägret i Jenin har varit ett starkt fäste för Palestinska Islamiska Jihad. Likaså har flyktinglägren Balata i Nablus och al-Amari i Ramallah förvandlats till rekryteringsläger för extremistiska palestinska rörelser. Al-Aqsa Martyrernas Brigader har utmanat palestinska säkerhetsstyrkor i beväpnade konflikter i exempelvis Nablus. Och när det kommer till gripandet av Hamasmedlemmar outsourcas det inte sällan till Israel.
Samtidigt vänder inflytelserika palestinska shejker den palestinska ledningen ryggen och vill närma sig Israel på egen hand. Och idén om väpnat motstånd har fått större gehör hos en ny generation palestinier.
Även om Abbas skulle presenteras med ett rättvist fredsförslag kan han inte förverkliga förslaget då organisationen saknar både legitimitet och verklighetskontakt för ett sådant projekt. Macrons erkännande av Palestina låter fint på pappret. Den part han erkänner är dock i dagsläget varken demokratisk eller en livsduglig fredspart.
Emmanuel Macron meddelade nyligen att Frankrike erkänner staten Palestina som ett led i sitt historiska engagemang för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Beslutet, som förmedlades till den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, kommer samtidigt som Hamas håller kvar israeliska gisslan. Signalen är otvetydig: terror lönar sig. Bortsett från den rättfärdiga indignationen, uppstår också frågan om vad Macron de facto erkänner.
Palestinska myndigheten (PA) skapades genom Osloavtalet och sågs av palestinier som en övergångsregering med målet att skapa en palestinsk stat. Det målet, parallellt med utsikter till en eventuell fredsöverenskommelse med Israel, är hela organisationens raison d´être. Decennier senare har inga av målen uppnåtts. Faktum är att PA snarare handskas med en rad kriser.
Hit hör dess legitimitets- och popularitetskris. Det senaste palestinska valet hölls 2006 och kostade den sittande palestinske presidenten kontrollen över Gaza. Till skillnad från sin föregångare, Yassir Arafat, har Abbas aldrig varit populär bland palestinier. Inne på sitt tjugonde år vid makten, vill närmare 80 procent av palestinierna att han avgår. 2021 meddelade Abbas att nya parlaments- och presidentval skulle hållas i palestinska territorier. Valen ställdes dock snabbt in med förevändningen att Israel hindrade palestinier i östra Jerusalem att delta i dem.
Sanningen var emellertid att Abbas utmanades av den interna splittringen i sitt eget parti, Fatah. Han drog också åt sig öronen när den bland palestinier populäre Marwan Barghouti meddelade sin kandidatur. Barghouti, som avtjänar fem livstidsdomar efter sin delaktighet i första intifadan, har i olika mätningar visat sig vara mer populär än både Abbas och tidigare Hamasledaren Ismail Haniye. Barghouti kunde inte övertygas om att dra tillbaka sin kandidatur, inte ens när han erbjöds posten som vicepartiledare för PA, en position som skulle uppfinnas specifikt för honom. Abbas tog då den säkra rutten och ställde in valen.
PA har inte heller kunnat upprätthålla sitt våldsmonopol. Flyktinglägret i Jenin har varit ett starkt fäste för Palestinska Islamiska Jihad. Likaså har flyktinglägren Balata i Nablus och al-Amari i Ramallah förvandlats till rekryteringsläger för extremistiska palestinska rörelser. Al-Aqsa Martyrernas Brigader har utmanat palestinska säkerhetsstyrkor i beväpnade konflikter i exempelvis Nablus. Och när det kommer till gripandet av Hamasmedlemmar outsourcas det inte sällan till Israel.
Samtidigt vänder inflytelserika palestinska shejker den palestinska ledningen ryggen och vill närma sig Israel på egen hand. Och idén om väpnat motstånd har fått större gehör hos en ny generation palestinier.
Även om Abbas skulle presenteras med ett rättvist fredsförslag kan han inte förverkliga förslaget då organisationen saknar både legitimitet och verklighetskontakt för ett sådant projekt. Macrons erkännande av Palestina låter fint på pappret. Den part han erkänner är dock i dagsläget varken demokratisk eller en livsduglig fredspart.
