Maduros fall dåliga nyheter även för Ryssland

På ytan kan det se ut som att världen nu delas upp mellan Trumps, Xi:s och Putins intressesfärer. I en mening är det sant, men påståendet kräver en hel del modifikation.

Världen har alltid varit indelad i intressesfärer med stormakterna i täten, periodvis har vi bara låtsats annorlunda. Den så kallat ”regelbaserade världsordningen” har i hög grad fungerat som ett moraliskt alibi, men reglerna har alltid varit böjliga och tolkats i enlighet med de för stunden starkaste aktörernas önskemål.

Så länge Europa satt i någon form av förarsäte – samt hade stort värde för USA som allianspartner – kunde vi låtsas att det var annat än potentiell råstyrka som ytterst garanterade vår säkerhet. 

Det är när den relativa styrkekartan ritas om som vinnarna tenderar att hugga mot förlorarna.

Nytt är att Europa på kort tid har tappat tyngd – mätt i andel av världsekonomin – snabbare än någon kontinent någonsin. Den nya tidens byråkrat-Europa har stått mer eller mindre stilla medan USA och stora delar av Asien har fortsatt att växa. Inte ens Trump hade annars kunnat flörta med Grönlands-tanken.

Nytt är också Rysslands relativa försvagning som är intimt sammankopplad med Venezuelafrågan. Venezuela var Rysslands viktigaste klientstat i Latinamerika. Utan det ryska stödet hade fadäs-eran Chávez-Maduro knappast kunnat upprätthållas så länge som den gjorde. En era som i relativa termer har störtsänkt Venezuela.

Den ekonomiska betydelsen för Ryssland ska inte överdrivas, trots kopplingar mellan ländernas oljeindustrier (Venezuela har bland annat hjälpt Ryssland att etikettera om sanktionerad rysk olja). Däremot är symbolvärdet av stor betydelse: Ryssland har knappt kapacitet att försvara mycket mer än sina egna gränser. Om ens det. Ryska fjärran östern är redan på väg att glida in i Kinas maktsfär.

Så tro inte att Moskva firar Maduros fall, även Putin har blivit totalt ignorerad av Trump. 

Snart är det bara Europa som sitter kvar i den förlegade föreställningen att Ryssland har kapacitet att utgöra ett existentiellt hot mot mer än de få länder som har oturen att gränsa direkt till Ryssland och som varken ingår i Kinas eller Natos intressesfärer.

En kraftig institutionell bias hämmar här Europas omdöme. Alltför många, även på vår egen sida, har länge haft intresse av att trumma upp Rysslandshotet.

I enlighet med maktens klassiska fint: om problem på hemmaplan så avled fokus genom att måla upp bild av en påstådd superfiende på bortaplan.

Taktiken har visat sig synnerligen kontraproduktiv. Putin har huggit efter att ha vädrat rädsla och svaghet. Trots att Europa egentligen är starkare gentemot Ryssland än på väldigt länge – eftersom Ryssland har försvagats ännu mer.

Det är hög tid att vi både i ord och handling börjar agera därefter. Samtidigt bör vi starta en mer öppen och hederlig diskussion kring hur EU:s tillväxt- och innovationsfientliga regelhysteri har bidragit till vår tappade tyngd och omvärldsrespekt – och därmed kraftigt försämrat även vårt säkerhetspolitiska läge. Knappast i enlighet med hur det var tänkt.

Mark Brolin är geopolitisk strateg, ekonom och författare