Magdalena Andersson leder ett museum – inte ett parti

Det brukar sägas att Socialdemokraterna en gång byggde Sverige, och under stora delar av 1900-talet formade partiet välfärdsstaten, arbetsmarknadsmodellen och det samhällskontrakt som skapade stabilitet och tillit. Men inget parti kan leva på sin historia för evigt.

När Magdalena Andersson nu presenterar sin Plan för Sverige blir tomheten tydlig. Bakom formuleringarna saknas svaren på vår tids stora frågor. Politiken framstår allt mer som förvaltning av ett historiskt arv snarare än ett nytt samhällsprojekt.

Den senaste tidens konflikt kring säkerhetspolitiken illustrerar problemet. Regeringen anklagar Socialdemokraterna för att ha brutit tidigare överenskommelser. Därmed uppstår en märklig situation: ett parti som länge byggt sin legitimitet på ansvarstagande i säkerhetsfrågor framstår plötsligt som taktiskt och kortsiktigt. Och den stabilitet som länge präglat svensk säkerhetspolitik riskerar att försvagas.

Samma mönster syns i integrationspolitiken. Socialdemokraterna talar om att förbjuda religiösa förskolor och om att förändra bostadsområden för att bryta segregationen. Samtidigt kvarstår frågorna om de lojalitetsband till radikala krafter i civilsamhället som odlats under decennier. Bakom förslagen saknas ett tydligt svar på hur ett samhälle med omfattande migration ska hålla ihop socialt, ekonomiskt och kulturellt.

Problemet är djupare än enskilda sakfrågor.

Under decennier vid makten byggde socialdemokratin upp ett omfattande nätverk av organisationer och samarbeten i samhället. Genom band till fackföreningsrörelsen och delar av civilsamhället skapades en politisk struktur långt utanför riksdagen. Det gav partiet en unik styrka – men också rollen som förvaltare av den ordning partiet själv byggt.

Det märks även i Socialdemokraternas budgetmotion för 2026. Dokumentet talar om en ”ny riktning för Sverige” och en ”svensk tillväxtpakt”. Men bakom formuleringarna framträder främst en välbekant modell: fler satsningar, fler program och ett större statligt ansvar. Vad som saknas är tydliga strukturella reformer för ett land med låg tillväxt, hög arbetslöshet och djupa integrationsproblem.

När politiken blir förvaltning förändras också partiernas prioriteringar. I stället för nya idéer försöker man kontrollera berättelsen om politiken. Kommunikation blir viktigare än reformer. Men nu krävs ett nytt samhällsprojekt – inte bara förvaltning av det gamla.

Inför valet 2026 återstår en obekväm fråga:
Är Socialdemokraterna fortfarande en politisk rörelse med en idé om Sveriges framtid – eller har partiet blivit en maktmaskin som främst förvaltar sitt eget arv?

Michael Merdoyo är medlem i Medborgerlig samling