Malmö museum gömmer Förintelsens offer bakom TikTok-filter
Människor som tagit sig ut ur helvetet blir obegripligt stylade med modern reklamestetik i staden som behöver all upplysning om Förintelsen den kan få.
Toppbild: Malmö museum
Malmö är en stad som behöver all upplysning den kan få om antisemitism, både historisk och nutida.
En av de platser där överlevande från Förintelsen inkvarterades när de anlände i tusental våren 1945 var Malmö museum. Där visas utställningen ”Välkommen till Sverige”, sedan en tid tillbaka placerad i det gamla slottets huvudbyggnad, med stora porträtt av några av dem som räddades och fick ett nytt liv efter fasorna i de nazistiska lägren.
De ansvariga för utställningen tycks inte ha litat på materialets dokumentära genomslag. Vid flytten till den nya lokalen behandlades flera av bilderna med AI-filter, som om de avporträtterade piffades upp inför ett framträdande i en tv-studio. En kvinna fick rosa läppar och eyeliner. En pojke har noppade ögonbryn och ser blankpolerad ut i sitt nya Tiktok-ansikte.
Människorna som just tagit sig ut ur helvetet har blivit obegripligt stylade i enlighet med modern reklamestetik.
Sulamit Sittsamer har fått nytt hår och nya ögon. Jag intervjuade henne i boken ”Hoppets hamn” (2011) och hon berättade då osminkat om fasorna i lägren och om vänligheten i det svenska mottagandet. ”Vi har hela, men ensamma.” Hon och hennes man var fattiga som kyrkråttor, men jobbade snart skift, han på skolästfabrik och hon på bindgarnsfabrik. De la pengar på en prenumeration på Sydsvenskan för att lära sig svenska.
”Vi fick låna några hundra kronor av arbetsförmedlingen, och dem betalade vi sedan tillbaka med tio kronor varje vecka.”
Mest slående är nog hur Ivan Newman förvandlats till en käck Kalles kaviar-pojke.
På originalfotot från Malmö museum 1945 var han tio år och hade tillsammans med sin syster kommit till Sverige med de vita bussarna. 2011 hittade jag Ivan Newman i Los Angeles och fick mig till livs hans historia som trettonårigt gatubarn i USA och de fortsatta med- och motgångarna in i vuxen ålder. Han hade fortfarande skuldkänslor för att han som barn inte hade kunnat rädda sin mamma i Ravensbrück-lägret, och han var övertygad om att hans egen dotter hade tagit över hans inre smärta.
Det där är kommunikatörssvenska och betyder att man inte har en aning om vad det är man sysslar med.
***
Malmö är en stad som behöver all upplysning den kan få om antisemitism, både historisk och nutida.
En av de platser där överlevande från Förintelsen inkvarterades när de anlände i tusental våren 1945 var Malmö museum. Där visas utställningen ”Välkommen till Sverige”, sedan en tid tillbaka placerad i det gamla slottets huvudbyggnad, med stora porträtt av några av dem som räddades och fick ett nytt liv efter fasorna i de nazistiska lägren.
De ansvariga för utställningen tycks inte ha litat på materialets dokumentära genomslag. Vid flytten till den nya lokalen behandlades flera av bilderna med AI-filter, som om de avporträtterade piffades upp inför ett framträdande i en tv-studio. En kvinna fick rosa läppar och eyeliner. En pojke har noppade ögonbryn och ser blankpolerad ut i sitt nya Tiktok-ansikte.
Människorna som just tagit sig ut ur helvetet har blivit obegripligt stylade i enlighet med modern reklamestetik.
Sulamit Sittsamer har fått nytt hår och nya ögon. Jag intervjuade henne i boken ”Hoppets hamn” (2011) och hon berättade då osminkat om fasorna i lägren och om vänligheten i det svenska mottagandet. ”Vi har hela, men ensamma.” Hon och hennes man var fattiga som kyrkråttor, men jobbade snart skift, han på skolästfabrik och hon på bindgarnsfabrik. De la pengar på en prenumeration på Sydsvenskan för att lära sig svenska.
”Vi fick låna några hundra kronor av arbetsförmedlingen, och dem betalade vi sedan tillbaka med tio kronor varje vecka.”
Mest slående är nog hur Ivan Newman förvandlats till en käck Kalles kaviar-pojke.
På originalfotot från Malmö museum 1945 var han tio år och hade tillsammans med sin syster kommit till Sverige med de vita bussarna. 2011 hittade jag Ivan Newman i Los Angeles och fick mig till livs hans historia som trettonårigt gatubarn i USA och de fortsatta med- och motgångarna in i vuxen ålder. Han hade fortfarande skuldkänslor för att han som barn inte hade kunnat rädda sin mamma i Ravensbrück-lägret, och han var övertygad om att hans egen dotter hade tagit över hans inre smärta.
Det där är kommunikatörssvenska och betyder att man inte har en aning om vad det är man sysslar med.
***