Man skulle ha bombat Teheran för varje fatwa

På senare år känner jag en stark saknad efter den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark. Det var inte alltid jag höll med honom i sakpolitiken men han fick den stora linjen rätt, vilket var en av orsakerna till att han var bättre som samhällsdebattör än som partipolitiker.

Ahlmark markerade exempelvis tidigt när den brittiske författaren Salman Rushdie fick en fatwa, dödsdom, utställd på sig av mullorna i Iran. Orsaken var romanen Satansverserna och än i dag lever Rushdie med livvaktsskydd och har utsatts för en knivattack som lämnat honom blind på ena ögat. 

Det finns få regimer som är så pass vidriga som den i Iran, men som omvärldens ledare ändå har bemött med ren flathet. Egentligen började det med Rushdie, då den annars så resoluta brittiska premiärministern Margaret Thatcher inte markerade tillräckligt tydligt mot att en enskild författare fick en dödsdom av en religiös diktator. På ett personligt plan hade jag tyckt att för varje offer fatwan skapade skulle man ha bombat Teheran. 

Rushdies norske förläggare William Nygaard sårades i ett mordförsök och man har fortfarande inte gripit gärningsmannen. Likaså mördades hans japanske översättare i ett knivdåd vilket visar vilken kraft prästerskapet i Teheran har bland den totalitära inriktningen inom islam. Rädslan för att förolämpa, vilken grundlades under Rushdieaffären, har dock bidragit till att vi först på senare år har vågat diskutera frågan. Hoppet är ännu inte ute. 

I flera månader har en stor majoritet demonstrerat på Irans gator. De, mestadels unga människor, har krävt demokratiska reformer och en exilrörelse som drivs av den tidigare shahens son, Reza Pahlavi, har sagt sig vilja införa demokrati. Om regimen skulle falla finns alla förutsättningar för att det skulle kunna bli en positiv utveckling.

Exiliranier är några av världens mest utbildade grupper och många kommer att vilja åka hem för att hjälpa till att bygga upp landet igen. Paralleller kan göras till den framgångsrika utvecklingen i exempelvis Baltikum efter murens fall. Där fanns en genuin vilja att aldrig mer ha diktatur och i Iran finns det grupper som inte lägre vill ha teokrati: Vi har testat det där systemet och vi gillar det inte.  

Det har varit sorgligt att se omvärldens tystnad. Man ”studerar noga situationen”, vilket är en form av politikerprosa för att man egentligen inte bryr sig.

Det är här Ahlmark hade varit en frisk fläkt i den annars så likriktade svenska debatten. Med ett glödande raseri hade han adresserat ”realisterna” eller hycklare som han hade kallat dem. Dessutom tror jag att han hade applåderat varmt om USA nu uppfyller sitt löfte att ge ayatollorna ”en blodig näsa”, för att citera Donald Trump. Det vore inte en dag för tidigt att lämna mullorna på den historiska soptipp där de i sanning hör hemma.

Mata Qviberg är finansman