Med tummen i ögat på Iran

Donald Trump är verkligen överraskningarnas man. Just när man trodde att han skulle låta storsläggan dundra mot Iran och utlösa Harmagedon över prästerskapet, så gör han tvärtom. Han tar till det äldsta tricket i boken, baserat på Theodore Roosevelts gamla princip speak softly and carry a big stick. Det kallas kanonbåtsdiplomati.

Med en armada bestående av hangarfartyg, ubåtar och andra stridsfartyg tillsammans med luftförsvarssystem och beredskap för att kunna skicka in markstyrkor om det skulle behövas, spänner nu Trump musklerna till bristningsgränsen. Han säger med sin lenaste röst att han ger de iranska mullorna möjlighet att förhandla. Det låter som Gudfaderns an offer you can´t refuse.

Det här är en beprövad metod. Vid mitten av 1800-talet var irritationen stor i USA över att Japan förblev ett slutet land som vägrade upprätta handelsförbindelser med omvärlden. Shogun och hans samurajer var sig själva nog och hade mest bara dåliga erfarenheter av utländska handelsmän. Portugiser, spanjorer och holländare hade varit där och försökt att både handla och missionera. Det gillades inte av japanerna. Utlänningarna körde på porten. 

Drygt 200 år senare, 1853, styrde kommendörkapten Matthew Perry in sina fyra fartyg i Tokyobukten i en styrkedemonstration. Han levererade en lista på önskemål till det japanska militärstyret. USA hade nyligen annekterat Kalifornien och etablerat hamnar där. Nu ville man upprätta en fartygstrafik över Stilla havet och Japan var den idealiska motpolen. Ångfartyg hade börjat ersätta segelskepp vilket betydde att man måste kunna bunkra kol på den långa resan. Kol påstods finnas i överflöd i Japan. 

Amerikanska valfångare hade vid flera tillfällen landat oavsiktligt i Japan och blivit illa behandlade av lokalbefolkningen. Nu vill Perry bland annat få garantier om att sånt skulle upphöra. Det han krävde var alltså lika mycket ett fredsfördrag som handelsavtal.

Shogun fick ge med sig, militärt kunde han inte sätta sig till motvärn. Japan öppnades upp för omvärlden och resten är historia. Landets intelligenta befolkning satte igång att kopiera västerländska maskiner och apparater av alla slag och var snart överlägsna i det mesta. 

Man önskar att världen kunde få se ett slags repris på den succéhistorien, med Iran som centrum för omvälvande förändringar. Perserna har historisk utmärkt sig som framgångsrika och innovativa. Om de bara kunde bli av med det tyranniska prästväldet och ersätta det med en fungerande demokratisk modell så finns det inga gränser för hur bra det skulle kunna bli. 

Om Donald Trump lyckas åstadkomma det genom att sakta och metodiskt bända upp armen bakom ryggen på ayatolla Khamenei, utan blodspillan, ja då är karln banne mig värd ett fredspris.     

Bengt G Nilsson är journalist och författare. Han har bevakat svensk biståndspolitik i över 40 år.