Medan vi cyklar ihjäl varandra
Skillnaden mellan Sverige och Danmark finns i vår inställning till cykeln, skriver Klara Klingspor.
När Vittorio De Sicas Cykeltjuven hade premiär 1948 låg den i tiden här hemma. Varken förr eller senare har cyklingen dominerat stadsbilden i Sverige som då. På tisdagen inföll Cykelns Dag och jag undrar vad den egentligen vill uppmärksamma.
Cykeln i modern form lanserades vid 1800-talet slut. I förstone fanns farhågor för cyklande kvinnors moraliska förfall och 1900-talets inledning talade om parkeringskaos. Cykelsporten drog i gengäld muntra publikmassor. I uppsjön anekdoter utmärks den rikskände tävlingscyklisten ”Burserydar’n” som under Vätternrundan 1955 svepte fixstjärnan ”Svängis” smörjolja efter ha misstagit sig på flaskan.
Vart man än vänder sig i stålhästens historia pågår tumult. Inte minst politiskt.
Martin Emanuels avhandling Trafikslag på undantag, Cykeltrafiken i Stockholm 1930-1980 från 2013 berättar hur 50-talets infrastrukturella generalplaner uteslöt cykeln. Parallellt med sjunkande cykeltäthet – från 40-talets 80 till 70-talets 20 procent – sköt olycksfrekvensen i höjden och motiverade ytterligare sidsteppning. Annat var det i Köpenhamn. Hand i hand med utvecklingsproblemen för amerikanskt inspirerade bilstäder i Danmark gick föreställningen om cykeln som oundgänglig, ett förhållningsätt som fortfarande skiljer Danmark från Sverige.
Jag tror att skillnaden i cykeltemperament kan spåras dit, till tillkortakommanden och existentiella målkonflikter.
Cykeltjuvens neorealistiska ideal föredrog amatörskådespelare, en professionalitetens frånvaro som väl illustrerar cykeltrafiken och dess byråkrater.
2018 instiftade FN World Bicycle Day för att främja hälsa och klimat. Initiativets svenska hemsida väger på värdeorden trygghet, välbefinnande och respekt. Vad har nu det med tvåhjulingar att göra? Svaret är ingenting. Infrastrukturen är liksom arkitekturen frusen ideologi och även om ”forskning visar att cykling ökar nivåerna av serotonin och dopamin” vittnar min empiri främst om höga halter adrenalin hos både kommunbeslut och trafikanter. Vi cyklar närmast professionellt i vårt land. Alltså aggressivt.
”Att inte cykla är att gå för långt” säger humorister som ännu inte har rammats av flakcyklar lastade med rättvisemärkta barn. När stuss möter sadel sker en personlighetsförändring och trafikreglerna upphävs. Där cyklisten cyklar råder plötsligt cykelbana. Fotgängare omdömeslösa nog att promenera på gångbanan skälls ut. Åtminstone i Sverige,
Denna dag är inte en trampdag, det är en kampdag. Som luttrad och kluven cyklist firar jag med självhat, det enda säkra sättet att bevara både kärleken och livhanken.
Klara Klingspor är kulturskribent.
När Vittorio De Sicas Cykeltjuven hade premiär 1948 låg den i tiden här hemma. Varken förr eller senare har cyklingen dominerat stadsbilden i Sverige som då. På tisdagen inföll Cykelns Dag och jag undrar vad den egentligen vill uppmärksamma.
Cykeln i modern form lanserades vid 1800-talet slut. I förstone fanns farhågor för cyklande kvinnors moraliska förfall och 1900-talets inledning talade om parkeringskaos. Cykelsporten drog i gengäld muntra publikmassor. I uppsjön anekdoter utmärks den rikskände tävlingscyklisten ”Burserydar’n” som under Vätternrundan 1955 svepte fixstjärnan ”Svängis” smörjolja efter ha misstagit sig på flaskan.
Vart man än vänder sig i stålhästens historia pågår tumult. Inte minst politiskt.
Martin Emanuels avhandling Trafikslag på undantag, Cykeltrafiken i Stockholm 1930-1980 från 2013 berättar hur 50-talets infrastrukturella generalplaner uteslöt cykeln. Parallellt med sjunkande cykeltäthet – från 40-talets 80 till 70-talets 20 procent – sköt olycksfrekvensen i höjden och motiverade ytterligare sidsteppning. Annat var det i Köpenhamn. Hand i hand med utvecklingsproblemen för amerikanskt inspirerade bilstäder i Danmark gick föreställningen om cykeln som oundgänglig, ett förhållningsätt som fortfarande skiljer Danmark från Sverige.
Jag tror att skillnaden i cykeltemperament kan spåras dit, till tillkortakommanden och existentiella målkonflikter.
Cykeltjuvens neorealistiska ideal föredrog amatörskådespelare, en professionalitetens frånvaro som väl illustrerar cykeltrafiken och dess byråkrater.
2018 instiftade FN World Bicycle Day för att främja hälsa och klimat. Initiativets svenska hemsida väger på värdeorden trygghet, välbefinnande och respekt. Vad har nu det med tvåhjulingar att göra? Svaret är ingenting. Infrastrukturen är liksom arkitekturen frusen ideologi och även om ”forskning visar att cykling ökar nivåerna av serotonin och dopamin” vittnar min empiri främst om höga halter adrenalin hos både kommunbeslut och trafikanter. Vi cyklar närmast professionellt i vårt land. Alltså aggressivt.
”Att inte cykla är att gå för långt” säger humorister som ännu inte har rammats av flakcyklar lastade med rättvisemärkta barn. När stuss möter sadel sker en personlighetsförändring och trafikreglerna upphävs. Där cyklisten cyklar råder plötsligt cykelbana. Fotgängare omdömeslösa nog att promenera på gångbanan skälls ut. Åtminstone i Sverige,
Denna dag är inte en trampdag, det är en kampdag. Som luttrad och kluven cyklist firar jag med självhat, det enda säkra sättet att bevara både kärleken och livhanken.
Klara Klingspor är kulturskribent.
