Medborgarna förbises vid beslut om Nobelcenter

I morgon, torsdag 26 mars, tar Stockholms stadsbyggnadsnämnd beslut om bygglov för Nobelstiftelsens förslag till Nobelcenter. Med största sannolikhet antas det utan större debatt. Förslaget går heller inte upp i stadsfullmäktige, utan beslut tas i nämnden. Spaltmeter av debattartiklar har skrivits och otaliga AI-generade motförslag har publicerats.  Något skavar med hela denna process. 

Sverige är en väl fungerande liberal demokrati och i jämförelse med de flesta andra folk njuter svensken av hög rättssäkerhet och stort materiellt välstånd. Ändå är svenskarna – och i synnerhet de unga – modfällda. Vårt samhälle hastar oupphörligt framåt, trots varningsklockor om att allt kanske inte står rätt till.

Möjligen kan en del av denna känsla av hopplöshet kopplas till en upplevd brist av kontroll över det egna livet och omgivningen. Här kan två av statsvetaren och Yale-professorn Robert Dahls polyarkivillkor ge en möjlig förklaringsmodell till denna misströstan: Varje medborgare ska ha möjlighet att lägga till det alternativ denne föredrar bland de alternativ som är uppe för omröstning, och alla individer ska ha tillgång till identisk information om alternativen.

Dessa villkor ser Dahl som kritiska för en välfungerande demokrati och innebär att medborgarna faktiskt får möjlighet att påverka sina liv. Bristen på detta blir särskilt tydligt i stadsbyggnadsfrågor, ett av de förment komplexa och kroniskt infekterade politiska områdena. 

I den debatt som på nytt blossat upp kring Nobelcenter framstår det som tydligt att varken Nobelstiftelsen eller stadens tjänstemän bemöter kritiken på ett meningsfullt sätt.

Ur ett något Machiavelliskt perspektiv kan valet att utgå från en befintlig detaljplan ses som strategiskt fördelaktigt, eftersom det innebär att medborgarnas möjligheter att yttra sig i planskedet begränsas. En farhåga som konkretiseras i en podcast från Svenska Dagbladet där nyligen Kristdemokraternas Nike Örbrink och Skönhetsrådets kanslichef Henrik Nerlund debatterade frågan om Nobelcentret. Särskilt anmärkningsvärt var den senares ovilja att uttala sig om projektets kvaliteter i sin helhet. Nerlund vidhöll att hans uppgift inte var att kommentera detaljplanen, utan enbart det aktuella bygglovet – detta trots att han rimligen är medveten om den omfattande kritik som riktats mot projektet.

Nerlund menade sig vilja bidra till en saklig debatt och det är hedrande att han faktiskt deltog i samtalet. Men det blir märkligt när han inte bemöter argumentet att en tretton år gammal detaljplan, avsedd för ett kontorshus, nödvändigtvis inte  ger rätt förutsättningar för en märkesbyggnad på en helt central plats i Sveriges huvudstad. En mer kritisk tolkning är att Nerlund undviker de centrala frågorna, medveten om att projektet sannolikt kommer att godkännas så länge processen löper sin gilla gång enligt lagstiftningen. 

Här framträder ett djupare problem: tjänstemännen kan dra nytta av en komplex plan- och byggprocess på ett sätt som försvårar för medborgare att mobilisera sig eller påverka sina politiska företrädare. Tjänstemännen kan, inte utan fog, hävda att medborgarna har blivit delgivna all information i enlighet med lagstiftningen.

Men även om information formellt sett är tillgänglig, är den inte tillgänglig på ett sätt som möjliggör upplyst ställningstagande. Tjänstemännen har ett tids- och informationsövertag gentemot den vanlige medborgaren, som har mycket annat för sig än att sätta sig in i vad kanslisvenskan eller arkitekturjargongen betyder.

Vidare krävs det både engagemang och intresse för att i tid och på ett effektivt sätt uppbåda ett motstånd mot plan- och byggprocesser. Det går därför att fråga sig om medborgarna verkligen har lika tillgång till identisk information om alternativen. Särskilt om vi menar att detta också innebär att informationen är formulerad på ett sätt som de flesta förstår.

Den organisation jag är ordförande för, INTBAU Sverige, har under våren försökt arrangera ett panelsamtal om förslaget för Nobelcentret med Stockholmspolitiker, skribenter och arkitekturkritiker. Dessa försök misslyckades då varken Stockholms stadsarkitekt eller någon annan representant från staden ville delta. Nobelstiftelsen svarade inte ens på våra förfrågningar. 

När medborgarna inte får möjlighet att diskutera beslut som påverkar huvudstadens stadskärna och när ansvariga vägrar att ta debatten, så blir konsekvenserna mer långtgående än bara påverkan på stadsmiljön.
I fallet med Nobelcentret är det svårt att hävda att medborgarna har en reell möjlighet att lägga till det alternativ denne föredrar bland de alternativ som är uppe till omröstning. 

När stadsbyggnadsprocesser uppvisar sådana brister så undergrävs tilliten till vårt styrelseskick. Är det inte hög tid att börja ge medborgarna något att känna hopp inför?

Martin Lindestreng är fastighetsutvecklare och konstvetare med inriktning på arkitekturhistoria samt ordförande i Intbau Sweden som värnar traditionell statdsplanering och byggnadskonst