Men vad är då sant om kön, regeringen?
Om sanningen är att könet bestäms av mina åsikter är nuvarande reglering av personnummer den korrekta. Annars inte.
Det dröjde inte länge förrän en absurd lag fick sin första absurda konsekvens. En morddömd manlig brottslig har bytt ”juridiskt kön”, det vill säga skaffat ett personnummer som säger att han är kvinna, och vill nu dela fängelse med kvinnor.
Mannens krav är helt logiskt, i meningen konsistent och följdriktigt, utifrån den ideologi som den nya könsbyteslagen bygger på och aktivt vill hjälpa människor att kunna uttrycka: föreställningen att kön, som det manifesteras i ett personnummer, är en känsla och åsikt som inte har något med den objektiva verkligheten att göra.
Reaktionerna mot att män som ”känner sig” som kvinnor och av staten fått denna känsla bekräftad genom ett kvinnligt personnummer, vill bo med kvinnor, visar att den folkliga uppfattningen inte stämmer överens med politikernas ideologi. Då har politikerna försökt skademinimera: justitieministern har konstaterat att män förstås inte kan dela fängelse med kvinnor och en statlig utredare har nästan slagit knut på sig själv med argumentet att problemet inte är nytt, utan funnits sedan kirurgiska könsbyten blev möjliga.
Men det finns en viktig skillnad. Ett kirurgiskt könsbyte innefattar hormonbehandling och operation av de yttre könsorganen. Även om kromosomuppsättning och inre könsorgan – det som slutligen avgör kön – inte ändras, har det trots allt skett en rätt omfattande fysisk justering som är något annat än att jag bara känner mig på ett visst sätt en dag.
Politikernas krumbukter i relation till effekterna av deras politik ställer frågan på sin spets, den fråga som regering och riksdag skulle ha ställt sig innan de stiftade den gällande lagen: Vad är sant om kön? Är det något jag känner mig som eller är det något objektivt, oaktat mina känslor?
Om sanningen är att könet bestäms av mina åsikter är nuvarande reglering av personnummer den korrekta. Och då måste ju en man som skaffar ett kvinnligt personnummer vara kvinna, och alltså ha rätt att bo med andra kvinnor. Om sanningen däremot är att könet inte bestäms av mina åsikter måste väl rimligen hela könsbyteslagen, som ju säger precis det, avskaffas?
Tanken att lagens formuleringar av sig själva definierar sanningen kallas för rättspositivism. Mot den finns tunga filosofiska och empiriska invändningar.
Men vad kallar man då tanken att en högtidligt proklamerad rättspositivistisk sanningsdefinition ändå inte är sann? Kanske rättshaveri?
Thomas Idergard är katolsk präst
