Migrationspolitiken är Sveriges teodicéproblem

På senaste tiden har kristen nationalism diskuterats i olika fora. För några veckor sedan efterlyste exempelvis statsvetaren och Dagens Nyheters kolumnist Gina Gustavsson en diskussion om Guds comeback i svensk politik (16/1). Särskilt påtalade hon hur ”framträdande åsikten blivit att religionen bör genomsyra inte bara den troendes eget liv utan även alla andras – att Gud bör styra både samhället och staten, helt enkelt”. Det var den ”kristna nationalismens” frammarsch i Sverige, vars ”grundtes [är] att lagen bör grundas på kristna värden” som oroar.

En sådan diskussion kan absolut vara motiverad. Däremot följer jag förbryllat den senaste tidens tydligaste debatt kring kristna värden i politiken och att religion ska genomsyra staten: Den om KD och migrationspolitiken.

Ta exempelvis diskussionen i Aktuellt (3/2) mellan Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, och riksdagsledamoten Hans Eklind (KD), båda präster inom Svenska kyrkan. Ämnet var Tidöregeringens migrationspolitik som för övrigt även understöds av Socialdemokraterna.

För biskopen hade den nuvarande migrationspolitiken inte alls med kristna värderingar att göra. Tvärtom, den var inhuman och riskerade att urholka självaste människovärdet. Genomgående argumenterade han för gästfrihetsprincipen som löper som en röd tråd genom Bibeln: Vi ska välkomna främlingen och den som är på flykt. Det är en kristen dygd.

Jesus var dessutom själv flykting, vilket många troende har påtalat. Däribland Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke som i julas i en aktion riktad mot Moderaternas och Kristdemokraternas EU-grupp hängde upp en julgranskula med det budskapet i Europaparlamentets jättegran.

Är det denna form av kristen nationalism, att ”religionen bör genomsyra” staten, som vi ska oroa oss för?

För Hans Eklind, den andre teologen och prästen i Aktuelltstudion, handlade en stram migrationspolitik däremot om att ta ett kristet samhällsansvar. Givet de konsekvenser som den tidigare generösa migrationspolitiken lett fram till av utanförskap, boendesegregation, belastning på välfärden, ett allt större skuggsamhälle och andra strukturella utmaningar, kan gästfrihet för tillfället inte vara den allenarådande migrationspolitiska normen.

Juden Jesus skulle knappast känna sig trygg i ett Sverige där antisemitismen ökat som en följd av MP:s migrations- och integrationspolitik, som Alice Teodorescu Måwe (KD) svarade sin Europaparlamentskollega Bah Kuhnke.

En politiker måste ta ett helhetsansvar för samhället, och ställa sig frågor som var människor ska bo, var de ska arbeta, hur många vi klarar av att integrera just nu, och hur ska vi hindra parallellsamhällena från att växa. Målkonflikter och prioriteringar bland begränsade resurser må vara världsliga ting, men även förvaltarskapstanken är en kristen dygd. För hur humant skulle ett samhälle präglat av utbrett utanförskap vara?

Och då uppstår frågan om det är denna kristna nationalism – som utifrån kristna värden som behöver balanseras mot varandras för att komma till bukt med samhällets utbredda utmaningar – som är problematisk?

Att svara på frågan om vad som utgör en kristen migrationspolitik är det närmaste teodicéproblemet vi kommer i en svensk debatt som har utvecklats till ett exegetiskt seminarium.

Utan tvekan talar Bibeln om vikten av gästfrihet och hjälpa utsatta människor men den ger inga direktiv om exakt hur det moderna Sveriges migrationspolitik bör utformas för att för att förverkliga dessa ambitioner. Lika lite som Bibeln ger direktiv om skattesatser eller sjukvårdspolitik.

Och samtidigt: när nya regelverk, trots goda motiv, leder till att välintegrerade människor med arbete och familj i Sverige utvisas för att betala av integrationsskulden finns skäl att ifrågasätta bokstavstro och erkänna brister. Ingen svensk lag är trots allt ofelbar. Borde exempelvis inte en vandelsprövning innebära att även positiva delar av integration vägs in?

Om kristen nationalism verkligen utgör ett problem, något som även Svenska kyrkans ärkebiskop har låtit meddela, kanske hotet inte främst ligger i att kristna värden får politisk betydelse, utan i den utbredda oförmågan att skilja mellan teologiska ideal och politiskt ansvar i ett pluralistiskt samhälle.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen