Mobbade slutar låta sig mobbas

Skolans korridorer är ångestfyllda för den som inte får vara med. Den som har fel kläder och gillar fel saker smyger fram och hoppas att de populära tjejerna inte ska se. Det finns en hackordning, eller maktstruktur som det heter i akademiska och politiska sammanhang.

Vissa förstår inte att vad de gör fel. Varför har jag hamnat utanför? Andra förstår men kan inte ta sig in. Har man en gång jagats ut är det svårt att komma in igen eftersom den utstötte smittar ner de innanför med sitt utanförskap. Ingen som är innanför vill ta risken att komma nära.

Åsiktskorridoren är en korridor i en kommunal svensk högstadieskola. Eller kanske ska man skriva var, för det är inte självklart att den finns kvar i den form den en gång hade.

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson betraktas som den som myntade det svenska begreppet. Han syftade på den bredd av idéer som tolereras inom den offentliga debatten. Det vill säga ämnen och uppfattningar som kan debatteras och framföras utan att den som framför dem riskerar social uteslutning ur offentligheten.

I en svensk kontext är åsiktskorridorens mest känsliga ämnen under senare år lätta att peka ut: invandring, kriminalitet, islam. Detta är vår korridors motsvarighet till om Taylor Swift eller någon annan är inne bland tjejer på högstadiet. Men det är också på det viset att just de frågorna blivit till epicentrum av den dagspolitiska debatten. Förvirringen är total. Måste man prata om dem eller får man inte prata om dem?

Kan det vara så att vår åsiktskorridor är på väg att byta icke tolererade ämnen? Åtminstone rör sig väggarna betänkligt. De mobbade är sedan några år inte ett fåtal rädda individer utan en folkmassa som tränger sig fram. Korridorens väktare ser med stigande desperation hur deras möjlighet att fördela skam över den som gjort fel glider dem ur händer. De populära tjejerna på DN:s ledarsida – förlåt, vid skåpen – har inte längre kontroll över sin korridor.

Men kanske ska man stanna upp och tänka tanken att det tycks svårt att upprätthålla ett fungerande samhälle helt utan åsiktskorridor. Det måste finnas uppfattningar som är förkastliga. Korridoren kommer inte att försvinna. Eller snarare: Om korridoren försvinner så går vårt samhälle under.

Sveriges offentliga politiska debatt tycks i vår tid till stor del bestå i att försöka flytta väggarna i korridoren åt ena eller andra hållet. Det är vad som sker när de olika uppfattningarna om Johan Forssells son fördes fram. Det är vad som sker när vänstertidningar försöker dra gränsen för vad som anses högerextremt. Det är också vad som sker när en person som jag desperat försöker hålla fast vid den vägg som jag menar är gränsen mot antisemitism.

Vi drar i våra väggar. Sverigedemokrater, konservativa och hela högern är inte alls lika rädd för de populära tjejerna längre. Kampen förs mer öppet. Det är inte ett lika stort problem att ”fulas ut” som tillhörande högern. Det finns gemenskap på olika sidor av det politiska landskapet.

Förhoppningsvis går Sverige någon gång i framtiden in i en ny tid av gemensam uppfattning om åsiktskorridorens gränser. Och förhoppningsvis är den uppfattningen baserad på en så trygg gemenskap att en öppenhet för olika perspektiv är möjlig. Alternativet är parallella korridorer. Kanske många olika sådana.

Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.