Moderna Museets censur ett i raden av övergrepp mot konsten i Sverige
Hundra år av filmcensur, tillrättavisande texter och rädsla för Lars Vilks. Nu censurerar "radikala" Moderna Museet klassikern Den andalusiska hunden.
Toppbild: Åsa Lundén/Moderna Museet/Kunstkritikk
Hur hamnade Malevitjs svarta kvadrat i Buñuels Un chien Andalou?
Frågan blev aktuell när det i veckan uppmärksammades att Moderna museet täckt över första scenen i kortfilmen som på svenska heter Den andalusiska hunden, närmare bestämt sekvensen där ett uppspärrat öga skärs itu och kanske säger kom in.
Under premiärvisningen på Studio des Ursulines den 6 juni 1929 var Buñuels fickor fulla av stenar. Han befarade tumult. Våld. Men försvarsvapnen kunde lugnt ligga – den namnkunniga publiken jublade.
Nära hundra år senare är tongångarna andra. Konst vars ärende stryker oförargliga värderingar medhårs hålls fram som provokationer medan verkliga normbrott ses som oansvariga och farligt subversiva. Som om det vore något dåligt. Vem vet vad museet egentligen tycker bakom talepunkterna, åtminstone nämndes inget av detta när kritiken besvarades med att snurra runt på en femöring och visa filmen i helfigur. Chefsintendenten Fredrik Liew tillstod att ingreppet, trots gott uppsåt, var kategoriskt fel. Alltså alltid, utan undantag, fel. Ändå hände det. Och har hänt förr. Magistrala informationstexter och debattinlägg om Lars Vilks rondellhund är bara små stänk i mängden av härskartekniska skamfläckar. Man vill ju inte ha nå’ gruff. Fast vänta här nu – varför skulle man inte vilja det?
En av konstens uppgifter är konflikt.
Konstnärens fullständiga ärlighet gentemot sitt verk tål inga hänsyn. Censur påtvingar i så måtto lögn. Täcks ögat över fråntas betraktaren reflexen att blunda. Sanningstransaktionen stoppas.
För Kazimir Malevitj var Svart kvadrat (1915) en revolutionär nollpunkt befriad från tingens meningslösa tyngd, något Kandinsky redan 1910 förmedlat i visionen om det bildlösa måleriets andlighet. Själen skulle tränas lika hårt som blicken. Med filmkonstens inträde fick blicken kronologisk tid och surrealisterna föddes. Arkhe upplöstes i telos, ursprung och mål gick drömmande in och ut ur varandra.
Man kan bli ängslig för mindre och mellan 1911 och 2011 fortlevde statens filmcensur. Det är ett både roande och beklämmande dokument över rådande och önskad samhällsriktning. Tyvärr har ränderna inte gått ur. Fortfarande slå de till och prioritar inbillad mental hälsa framför den reella psykiska nedbrytning ”kreativ redigering” föranleder och fostrar i en anda som placerar moralpanik i kommande kulturkanon.
Så här var det inte tänkt att vara. Moderna museet öppnade 1958 med uttalad radikalitet i sinnet. Via kulturjournalisten Mårtens Arndtzéns Konsten är vi – en gedigen skärskådning av museets tusen hjärtkamrar – talar institutionens mångårige gudom Pontus Hultén om konsten som ”ett stycke liv som lyckats slingra sig bortom gott och ont, rätt och fel, skönt och fult /…/ Den är ett attentat mot etablerad ordning”.
Dit har museet ännu en bit men till skillnad mot fordom halsstarrighet erkändes den här gången kuddrummets kvävningsrisker. Det kan inte kännas bra. Helst vill man nog ha blamagen ogjord, borta ur historien. Kanske kan inköp av en svart kvadrat dölja det värsta.
***
Hur hamnade Malevitjs svarta kvadrat i Buñuels Un chien Andalou?
Frågan blev aktuell när det i veckan uppmärksammades att Moderna museet täckt över första scenen i kortfilmen som på svenska heter Den andalusiska hunden, närmare bestämt sekvensen där ett uppspärrat öga skärs itu och kanske säger kom in.
Under premiärvisningen på Studio des Ursulines den 6 juni 1929 var Buñuels fickor fulla av stenar. Han befarade tumult. Våld. Men försvarsvapnen kunde lugnt ligga – den namnkunniga publiken jublade.
Nära hundra år senare är tongångarna andra. Konst vars ärende stryker oförargliga värderingar medhårs hålls fram som provokationer medan verkliga normbrott ses som oansvariga och farligt subversiva. Som om det vore något dåligt. Vem vet vad museet egentligen tycker bakom talepunkterna, åtminstone nämndes inget av detta när kritiken besvarades med att snurra runt på en femöring och visa filmen i helfigur. Chefsintendenten Fredrik Liew tillstod att ingreppet, trots gott uppsåt, var kategoriskt fel. Alltså alltid, utan undantag, fel. Ändå hände det. Och har hänt förr. Magistrala informationstexter och debattinlägg om Lars Vilks rondellhund är bara små stänk i mängden av härskartekniska skamfläckar. Man vill ju inte ha nå’ gruff. Fast vänta här nu – varför skulle man inte vilja det?
En av konstens uppgifter är konflikt.
Konstnärens fullständiga ärlighet gentemot sitt verk tål inga hänsyn. Censur påtvingar i så måtto lögn. Täcks ögat över fråntas betraktaren reflexen att blunda. Sanningstransaktionen stoppas.
För Kazimir Malevitj var Svart kvadrat (1915) en revolutionär nollpunkt befriad från tingens meningslösa tyngd, något Kandinsky redan 1910 förmedlat i visionen om det bildlösa måleriets andlighet. Själen skulle tränas lika hårt som blicken. Med filmkonstens inträde fick blicken kronologisk tid och surrealisterna föddes. Arkhe upplöstes i telos, ursprung och mål gick drömmande in och ut ur varandra.
Man kan bli ängslig för mindre och mellan 1911 och 2011 fortlevde statens filmcensur. Det är ett både roande och beklämmande dokument över rådande och önskad samhällsriktning. Tyvärr har ränderna inte gått ur. Fortfarande slå de till och prioritar inbillad mental hälsa framför den reella psykiska nedbrytning ”kreativ redigering” föranleder och fostrar i en anda som placerar moralpanik i kommande kulturkanon.
Så här var det inte tänkt att vara. Moderna museet öppnade 1958 med uttalad radikalitet i sinnet. Via kulturjournalisten Mårtens Arndtzéns Konsten är vi – en gedigen skärskådning av museets tusen hjärtkamrar – talar institutionens mångårige gudom Pontus Hultén om konsten som ”ett stycke liv som lyckats slingra sig bortom gott och ont, rätt och fel, skönt och fult /…/ Den är ett attentat mot etablerad ordning”.
Dit har museet ännu en bit men till skillnad mot fordom halsstarrighet erkändes den här gången kuddrummets kvävningsrisker. Det kan inte kännas bra. Helst vill man nog ha blamagen ogjord, borta ur historien. Kanske kan inköp av en svart kvadrat dölja det värsta.
***