Moln över Siggefora

Det känns som en film från den förbjudna zonen i Tjernobyl ett par år efter katastrofen. Där jag och min son nu går i tryckande värme är det igenväxt och det finns spår av övergivet mänskligt liv. När sonen var liten var vi ofta här. I Siggeforasjön lärde han sig simma. En bit från stranden låg Siggefora camping. Som daggäster var vi välkomna att röra oss fritt över hela området, att använda toaletterna gratis och det fanns restaurang och glasskiosk. En gång hyrde jag en enkel stuga invid sjön till ensam mamma-vänligt pris.

Här låg det rader av uppställningsplatser för husvagnar. Prydligt och välordnat. Det fanns familjer som haft sin husvagn här i trettio år. Barn och barnbarn växte upp här. Händiga karlar och rediga kvinnor. Förtält restes, små trädäck byggdes och några odlade blommor.

Nu är husvagnarna borta och trädäcken rivna. Ingen dansbandsmusik strömmar från de förtält som en gång stod där. Efter en simtur i sjön ville vi ändå gå och titta uppe vid huvudbyggnaden, där vi förr åt korv och pommes och lånade Alfapet. En stugdörr stod på vid gavel. Inne i rummet låg en man och läste tidningen.

Hallå! Är campingen öppen, frågade jag. Nä, den har gått i konkurs, sade mannen och reste sig. Jag är en av de förra ägarna. Han började berätta om det jag läst om i tidningen. Miljö- och hälsoskyddsnämndens och dess ordförande Klara Ellströms (mp) process mot Siggefora camping.

Efter att campingen funnits i sjuttio år kom Uppsala kommun plötsligt på att det var dags att tillämpa strandskyddet strikt. Mp har konsekvent profilerat sig genom att gå emot förslag om liberalisering. Kanske var det med Siggefora som exempel skulle statueras?

Strandskyddslagens syfte är att säkra att allmänheten har fri tillgång till stränder samt att bevara biologisk mångfald. Allt detta är legitimt och viktigt. Jag tror att för de flesta har lagen legitimitet eftersom man tänker sig att det handlar om att hindra byggen av lyxkåkar på mark som allmänheten kunnat bada på. Här slog tillämpningen dock mot den allmänhet lagen var tänkt att värna genom allemansrätten.

Någon gjorde en anmälan och kommunen hävdade att de små byggnationerna gav området ett ”privatiserat intryck”. Strandskyddsdispensen drogs in 2024. För Peter och hans kompanjon blev det omöjligt att bedriva verksamhet. Campingen fick försättas i konkurs. Tjugo permanentboende – bland annat arbetslöse Bengt – blev bostadslösa. Ellströms kommentar till svt var att ”det inte riktigt är en faktor i strandskyddet så det är inte vår fråga. /…/ Det finns ju andra delar av kommunen som jobbar med stöd till personer med den typen av utsatthet”.

Nu står vi här med Peter på det som var hans camping. Han ska sälja. Det är nämligen så att han överklagade till Mark- och miljödomstolen, som gick på hans linje, ogiltigförklarade kommunens beslut och beviljade dispens. Nästa ägare kan driva camping, men den långa processen kostade en småföretagare hans dröm och de anställda jobben. Kommunen talade om allmänheten, sade Peter. Nu har det vuxit igen, och det finns ingen reell tillgång till området.

När jag tar upp det rycker de på axlarna. Nu är allmänhetens tillgång inte viktig längre. Jag fattar inte, fortsätter han. Vi betalar de här människorna med våra skattepengar för att de ska ordna och styra till det bästa. Och så gör de så här!

Jag kan inte låta bli att tänka på att vanliga människor kunde skapa sig ett enkelt sommarparadis till ett överkomligt pris på Siggefora. Sjukpensionärer och arbetslösa kunde också skapa sig en fri tillvaro utan att bli klienter. Det var dessutom plåtslagare och tandsköterskor jag brukade träffa där och inte kommunikationsdirektörer. Det tror jag inte heller är en tillfällighet.

Malin Norrby är religionsvetare och skriver på en avhandling om judisk samizdat i Sovjet.