Mordet får fransk politik att haja till

Om en månad håller man kommunalval i Frankrikes drygt 36000 kommuner. Valet ses som en temperaturmätare inför det presidentval alla väntar ovanligt otåligt på (eftersom Nationalförsamling och president är politiskt lamslagna) och som hålls våren 2027.

Den 14 februari lynchades den 23-årige Quentin Deranque. Han hade varit aktiv i en högerextrem gruppering och blev ihjälslagen i gatubråk med vänsterextrema grupper. Det skedde i Lyon där den här typen av våld inte alls är ovanligt. Att någon dör är däremot fortfarande undantag. 

Den politiska kastens reaktioner är ett jäkla kackalorum där alla skyller på alla. Det visar sig förstås att de båda extremistpartierna, till vänster (Mélanchons Det Okuvade Frankrike) och till höger (Marine Le Pens Nationell Samling), har kopplingar till olika grupperingar aktiva på gatan. Men den är gången verkar nationalisternas vara betydligt färre (en person!) som dessutom har lämnat gatan innan han blev aktiv inom NS. Medan det på vänstersidan verkar finnas direkta kopplingar till gruppen som slog ihjäl Deranque.

Historiskt har de högerextrema långt fler döda på sina samveten än vänstern. Men just nu var det alltså tvärtom, vilket ställer till det. Framför allt för vänstern.

För Le Pens kronprins Jordan Bardela, som har 35 procents stöd i opinionsmätningarna, passar då på att inför det kommande valet hävda att de nya fascisterna är – yttervänstern, De Okuvade. Så han tycker att man ska upprätta den ”republikanska barriär”, som hans eget parti har fått känna av de senaste tjugo åren. De bör helt enkelt bojkottas i valet. 

Vad Bardela också med fog kan hävda är att hans parti varit otroligt uppmärksamt på den här sortens tendenser. De har de senaste femton åren städat och städat (jämförbart med svenska SD), och slängt ut alla med tveksamt cv. Det har blivit många genom åren.

Hans parti deltog heller inte i den minnesmarsch som ordnades i Lyon ett par dagar efter lynchningen, eftersom det handlade om just en högerextrem lös grupp. Inte Nationell Samling. 
Allt detta medan vänstern visar hur splittrad den är, den socialdemokratiska delen är förstås tydlig med att fördöma våldet. Men de är å andra sidan den minsta gruppen i vänsterkoalitionen. 

Hur stor roll den här tragiska händelsen kommer att spela i det kommande valet går förstås inte att mäta, varken nu eller efteråt. Men den blev en sorts halt i den politiska rörelsen som annars präglas av polarisering och brist på konkret politik, ja, faktiskt förlamning. Alla politiska ledare tvingades stanna upp och (helst) tänka efter, ta ställning till sin position där och då. 

Utfallet visar på praktiska förflyttningar – där Nationell Samling ser ut att vinna terräng. 

Karin Stensdotter är författare bosatt i Paris