När bidraget blir heligt och lögnen ett integrationsprojekt

En man påstods inte kunna gå själv. Han fick personlig assistans för att bli matad, påklädd och förflyttad. Assistenterna var hans egen fru och hans barn. Men i familjens mobiltelefoner fanns en annan berättelse: mannen dansade, bar barn på ena armen och kånkade runt på soffkuddar. Nu åtalas familjen för att ha lurat kommunen på miljonbelopp. Historien, avslöjad av Expressen, är i juridisk mening ett misstänkt bidragsbedrägeri. I samhällelig mening är den något större – ett symptom.

Det som i dag kan iakttas i delar av migrantmiljöerna i Sverige, och i förlängningen i Europa, är att digital modernitet inte nödvändigtvis har skapat ett mer nyanserat samhällsmedvetande. Tvärtom har den i många fall bidragit till slutna subkulturer, där identitet, religion och tillhörighet reduceras till förenklade markörer, frikopplade från värdlandets politiska kontext och de gemensamma spelregler som ett demokratiskt samhälle vilar på.

Problemet är inte viljan att bevara sin identitet. Problem uppstår när identiteten görs fragmentarisk och kontextlös, och används som ett universellt tolkningsfilter. I den logiken blir varje politiskt beslut, varje offentlig debatt och varje reform av migrationspolitiken ett uttryck för fientlighet. Folkvilja och demokratiskt självbestämmande förvandlas till misstanke. Staten upphör att vara en gemensam ordning och reduceras till motpart.

En ofta förbisedd omständighet är att många migranter har flytt just de strukturer som senare återskapas i exil. Klanlojalitet, etnisk nationalism, religiös dogmatism, politiskt förtryck och social kontroll var det man ville bort från. Drivkraften var frihet, individens säkerhet och ett liv utan tvång.

Efter några år av stabilitet sker dock ofta en förskjutning. Det som tidigare upplevdes som hot omtolkas till identitet. Det som var skäl att fly blir något att försvara, praktisera och mobilisera kring. Individen blir, ibland omedvetet, bärare av samma tre maktlogiker: klan, etnicitet och religiös absolutism – men nu inom ramen för det öppna samhälle som en gång erbjöd skydd.

Resultatet är paradoxalt. Exilen, som skulle innebära frigörelse, blir i stället en arena där gamla konflikter återuppstår. Där repressionen tidigare var statlig blir den social. Där våldet var öppet blir det normativt, symboliskt och ibland institutionaliserat. Migrationen bryter inte med det förflutna – den exporterar det.

Detta tankemönster förgiftar det offentliga samtalet. Berättelser sprids utan kunskapsambition eller ansvar, men med tillräcklig räckvidd för att normaliseras. Affekt ersätter analys. Polarisering och misstro blir följden.

I detta klimat frodas också desinformation. Sociala medier fylls av påståenden där barnskyddslagstiftning kopplas till globala brottshistorier, konspirationer och rena fantasier. Rättsligt reglerade ingrepp görs till moraliska angrepp, fakta ersätts av känsla.

Samma mönster återkommer när rättsstaten ingriper. När skolor stängs efter dokumenterad misskötsel uteblir självkritiken. Besluten omvandlas till anklagelser mot samhället i stort. Institutioner framställs som skyddsvallar mot radikalisering, som om bristande styrning vore ett acceptabelt pris för stabilitet. När lagens gränser markeras tolkas det inte som skydd av demokratin, utan som ännu ett bevis på strukturell fientlighet.

Detta sätt att resonera stärker varken migranters rättigheter eller deras ställning. Det reproducerar tribalism och importerar ursprungsländernas konflikter till ett samhälle som bygger på lag, institutioner och individuellt ansvar. Resultatet är en form av helig okunskap – okunskap som försvaras som identitet och där kritik stämplas som angrepp.

Sverige står inför nödvändiga förändringar i migrationspolitiken. Inte av illvilja, utan som svar på sociala spänningar, säkerhetsutmaningar och trycket på välfärden. Bedrägerier riktade mot bidrag, omsorg och arbetsmarknad kan inte relativiseras. Våld, hedersförtryck och grov kriminalitet kan inte mötas med kulturella undantag.

Vägen till verklig integration är varken hemlig eller ideologisk. Den är konkret: språk, arbete, respekt för lagen och aktiv delaktighet i samhällsgemenskapen. Rättsstaten garanterar lika rättigheter, men den heligförklarar ingen identitet och skyddar inte okunskap oavsett hur den paketeras.

I grunden handlar problemet inte om Sverige. Det handlar om migranten som vägrar se sig själv som del av ett nytt sammanhang och tolkar varje politisk vind som en personlig storm.

Mellan detta motstånd och den heliga okunskapen försvinner den avgörande frågan: hur vi lever tillsammans – inte hur vi mobiliserar mot varandra i namn av det vi en gång flydde ifrån.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut