När feminismen var en fest

På 90-talet satt vi runt redaktionsbordet för tidskriften Bang, ett gäng kvinnor strax under trettio, med bebisar i knät och ambitioner som var betydligt större än våra resurser. Varje år försökte vi göra samma sak: få ut ett nytt nummer lagom till den internationella kvinnodagen 8 mars. Varje år misslyckades vi.

Det var nästan en ritual. Vi natt- och helgjobbade från trettonhelgen, ändå dök tidningen upp i prenumeranternas brevlådor runt den 12 mars.

Redaktionsmötena kunde pågå i tio timmar. Det berodde delvis på diskussionerna, delvis på att vi ofta hade lika många bebisar som redaktörer i rummet. Som mest räknade vi till tio barn. Föräldraförsäkringen var, om man ska vara ärlig, den egentliga finansiären av projektet.

Det här var innan Judith Butler hunnit bli ikonisk i svenska feministiska kretsar och innan Nina Björk publicerat Under det rosa täcket. Vår husgud var i stället den amerikanska journalisten Susan Faludi. Hennes böcker – Backlash och Ställd – gav oss ett språk för något vi förstod men inte riktigt kunde formulera i en ny verklighet: hur framsteg nästan alltid följs av en motreaktion.

Men framför allt hade vi roligt.

Ett av de mest minnesvärda numren gjorde vi när temat var barock. Ordet betyder egentligen ”oregelbunden pärla”, och vi tog det som förevändning att vara dramatiska, överdrivna och burleska. 

Två av oss var mammalediga och redigerade numret mellan blöjbyten och tupplurar. Jag minns hur vi såg Pasolinis Salò – Sodoms 120 dagar i mitt lilla vardagsrum medan våra bebisar kröp runt framför tjock-tv:n och dvd-spelaren.

Min egen son fick också följa med till Rosa Huset på Sveavägen, RFSL:s högkvarter. Där träffade vi föreningen för heterosexuella transvestiter – ett sällskap av trevliga och artiga herrar som gärna berättade om sina liv. De lärde mig att vägen till lycka ofta är att köra på som man vill, fast med gott humör och vänligt överseende med dem som ännu inte riktigt fattat galoppen. Förvånansvärt ofta rycker man världen med sig.

På vägen ut råkade vi dessutom snubbla rakt in i rummet där Gaykören repeterade. Det var ett fint universum. Lite som folkhemmets gamla studiecirklar och föreningar – fast med könsroller, identiteter och livsprojekt som var hemligare. 

Jag älskade det.

Omslaget till barocknumret blev hur som helst ett vanitasmotiv av konstnären Cindy Sherman. Det kändes helt rätt: dramatik, masker och en påminnelse om livets förgänglighet.

Samtidigt var världen, på sitt sätt, enklare då än i dag.

Ingen pratade om könskorrigerande kirurgi. Ordet hen existerade inte. Ätstörningar fanns, men sociala medier – och retuscherade influencers i 45-kilosklassen – hade ännu inte uppfunnits.

I stället grälade vi om strategi. Skulle feminismen vara liberal eller vänsterradikal? Diskussionerna kunde bli intensiva. Litteraturvetarna på redaktionen brukade himla med ögonen åt oss. En av dem skrev senare en briljant avhandling med titeln Begärets politiska potential, om kvinnoromaner från 1900-talets början.

Som mest hade Bang en upplaga på 6000 exemplar. Redan då var det mycket för en ideellt driven kulturtidskrift. I dag framstår siffran nästan som overklig.

Det var också Stödstrumpornas tid. Vår relation till dem var… komplicerad. När vi kritiserade dem tyckte de att vi snyltade på deras rykte. De talade ständigt om barnomsorgen de saknat på 70-talet, vilket hindrat dem från att arbeta så mycket som de velat.

Vi hade motsatt problem. Vi hade utmärkt barnomsorg (när knoddarna vuxit ur sparkbyxorna). Men inga jobb.

Det var 90-tal.

På bara tjugo år hade Sverige förändrats mer än någon riktigt förstått.

Nu har ytterligare trettio år passerat. Bang har gått i konkurs. Under de sista åren blev tidskriften så teoretisk att jag slutade läsa den. Jag förstod helt enkelt inte längre vad som stod där.

I dag tycker jag att striderna ser annorlunda ut. De största begränsningarna i unga kvinnors liv i Sverige ligger inte i de gamla helsvenska strukturerna. De finns i hederskulturer – och i klassrum där stökiga pojkar får sätta tonen.

I de rummen händer något märkligt men också ganska hoppfullt. Det är ofta flickorna som långsamt bygger upp de normer som håller allt på plats: ansträngning, tålamod, ordning och hårt arbete. Och, lika viktigt, vänlighet.

Men även den mest ordningsamma samhällsmoral behöver en politisk motor. Dåliga äldreboenden – ofta kvinnors sista bostad – måste fortfarande avslöjas och kritiseras utan nåd. Där sker ibland sådant som inte borde ske någonstans. Och de kvinnor, ofta födda i andra länder, som gör arbetet på äldreboendena lever själva på löner som inte motsvarar deras stora betydelse för ett civiliserat samhälle.

Går det att kombinera samhällskritik med framstegsoptimism och karneval? Jag tror det. Feminismen fann sin Hans Rosling i Agnes Wold. Det får gärna komma fler som hon.

Cecilia Garme