När islam och islamism blandas ihop vinner islamisterna

Det kan låta nyanserat att tona ned skillnaden mellan islam och islamism. I själva verket riskerar det att skapa förvirring, misstänkliggöra troende – och stärka de krafter som vill göra religion till politik.

Detta måste sägas klarspråk: suddar vi ut gränsen mellan islam och islamism går vi – kanske omedvetet – islamisternas ärenden.

En vanlig invändning är att islamismen hämtar sin legitimitet ur samma religiösa källor som islam – Koranen, haditherna och sharia – och att det därför inte går att dra en tydlig gräns mellan dem. Detta är ett analytiskt felsteg. Att en ideologi hämtar legitimitet ur en tradition gör inte traditionen identisk med ideologin. Alla politiska ideologier söker förankring i historia, moral och texter. Men gemensamma källor innebär inte gemensamma konsekvenser.

Den islamiska traditionen innehåller, liksom andra religiösa traditioner, föreställningar om lag, moral och samhällsordning. Men dessa föreställningar är inte entydiga. Redan tidigt utvecklades olika rättsskolor, teologiska riktningar och mystiska traditioner – som sufismen – med vitt skilda uppfattningar om relationen mellan tro och stat. Sharia är därför inte ett enhetligt system, utan ett historiskt tolkningsfält. Att islamister gör anspråk på detta tolkningsfält innebär inte att de representerar det.

Detta perspektiv handlar inte om att stoppa kritik av islam som religion. Tvärtom. Kritik är nödvändig i ett öppet samhälle. Men kritiken måste vara precis. Det räcker inte att tala om ”islam” i allmänna termer. Frågan är alltid: vilken tolkning, vilka källor, vilka principer?

Den islamiska traditionen sträcker sig över mer än 1400 år och rymmer ett brett spektrum av teologiska, juridiska och reformistiska riktningar. Att klumpa ihop denna mångfald och behandla den som ett enhetligt system är att förenkla.

Och förenkling riskerar att slå fel. När allt blir islam blir ingenting tydligt. Då förlorar vi förmågan att rikta kritik mot konkreta idéer, aktörer och tolkningar – och öppnar i stället för generaliseringar.

Problemet uppstår när ett mångfacetterat religiöst arv omvandlas till ett politiskt maktprojekt. När tolkning ersätts av anspråk på ensam sanning. När tro görs till ideologi. Det är där gränsen går.

När denna gräns suddas ut uppstår konkreta konsekvenser.

För det första riskerar vanliga muslimer att misstänkliggöras. När religion och ideologi behandlas som samma sak flyttas fokus från politiska aktörer till troende människor.

För det andra försvagas kritiken av islamism. När allt blandas ihop framstår varje invändning som ett angrepp på religionen – vilket gör seriös kritik svårare.

För det tredje undergrävs grundläggande demokratiska principer. Om misstänksamhet riktas mot troende bryts principen om religionsfrihet, samtidigt som islamister ges större utrymme att tala i religionens namn.

Men den mest allvarliga konsekvensen är en annan. Vi sviker dem som själva har tagit strid mot politisk islam. I Iran och på många andra håll ser vi människor – ofta troende muslimer – som riskerar sina liv i protest mot islamistiska styren. För dem är distinktionen mellan islam och islamism inte en akademisk fråga utan en fråga om frihet. När denna skillnad suddas ut osynliggörs deras kamp.

Frågan är därför inte om religionen innehåller idéer om samhälle och moral. Det gör alla stora traditioner. Frågan är hur dessa idéer används. När de omvandlas till politiska program som gör anspråk på makt över staten och lagstiftningen har vi lämnat religionens område och trätt in i ideologins.

Det är denna gräns vi måste upprätthålla. Inte för att försvara religion utan för att kunna analysera och kritisera politisk makt. För när begreppen förlorar sin precision förlorar också kritiken sin riktning. Och utan riktning blir motståndet svagt.

Sameh Egyptson är teologie doktor i interreligiösa relationer och politisk islam, och riksdagskandidat för Kristdemokraterna