När mandat och pengar stannar – men partiet försvinner

Exemplen är flera och uppmärksammade. Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet och startar ett eget parti. Jamal El-Haj uteslöts ur Socialdemokraterna och har senare bland annat engagerat sig i aktivism kopplad till Gazakonflikten, finansierad av det arvode som skulle gå till riksdagsarbete för det parti han inte längre tillhör. Han planerar också att starta ett nytt parti.

Elsa Widding, som lämnade Sverigedemokraterna efter interna konflikter och extern kritik, har under mer än två och ett halvt år erhållit riksdagsarvode som ”vilde”och har under tiden uttryckt planer på att kandidera för ett eget parti i nästa val.

Det här är inte en fråga om enskilda personers åsikter. Det är en fråga om systemets logik – eller snarare brist på logik.

När svenska folket röstar i riksdagsval röstar de på partier. Det proportionella valsystemet bygger på att mandat tilldelas utifrån partiernas röstetal, inte utifrån enskilda kandidaters personliga popularitet. När en ledamot lämnar eller utesluts ur sitt parti, bryts länken mellan väljarnas vilja och mandatet.

Ändå tillåter systemet att ledamöter sitter kvar som så kallade ”vildar”. De behåller sin plats, sin röst och sitt arvode på 78 500 kronor i månaden. I Norge förlorar en utesluten ledamot sitt mandat om han eller hon lämnar partiet och i Tyskland går mandatet tillbaka till partiet vid uteslutning.

Ett riksdagsarvode på 78 500 kronor kostar cirka 123 000 – 133 000 kronor per månad inklusive sociala avgifter och förmåner. Dessa pengar kommer från skattebetalarna och är avsedda att finansiera riksdagsarbete – inte till att bygga upp nya partier eller bedriva privat aktivism.

När ledamöter i stället använder tiden och resurserna till verksamhet utan koppling till riksdagsuppdraget uppstår en berättigad fråga: Varför ska skattebetalarna finansiera detta? Ska svenska folket bekosta politiska nystartsföretag och aktivistprojekt som inte har någon koppling till det uppdrag ledamoten faktiskt valdes in för att utföra?

Den nuvarande ordningen skapar flera problem. Den underminerar väljarnas förtroende genom att bryta kopplingen mellan röst och representation. Den belastar skattebetalarna med kostnader för verksamhet som inte motsvarar det ursprungliga uppdraget.

Lösningen behöver inte vara komplicerad. Mandatet skulle kunna gå tillbaka till partiet automatiskt när en ledamot utesluts eller lämnar, så att nästa person på partiets lista tar över. Alternativt kan vilda ledamöter få behålla sin plats men med kraftigt reducerat arvode som endast täcker grundläggande kostnader för parlamentariskt arbete.

När någon väljs in i riksdagen är det inte en personlig belöning eller en fyraårig gratisresa på statens bekostnad. Det är ett uppdrag med tydliga förväntningar: att företräda väljarna och arbeta för partiets politik.

De som inte längre kan eller vill uppfylla detta uppdrag har all rätt att lämna. Men då är det rimligt att också mandatet och arvodet lämnas tillbaka. Annars riskerar vi ett system där riksdagen blir en språngbräda för personliga projekt och där skattebetalarna tvingas finansiera politisk turism.

Det är dags för en seriös diskussion om reformer. Folket förtjänar ett system där deras röster respekteras och deras pengar används ansvarsfullt.

Merit Wager är bland annat skribent och har i över tjugo år skrivit om migration och andra samhällsfrågor.