När mediedramaturgin tar över sanningen

Rapporteringen om så kallade tonårsutvisningar och utvisningsbeslut som rör mycket små barn har under den senaste tiden följt ett välbekant mönster. Enskilda fall har lyfts fram med starka känslomässiga grepp, personifierade rubriker och ett språk som signalerar skandal, orimlighet och omänsklighet.

Det som däremot nästan alltid saknas är det som borde vara journalistikens kärna: sammanhang, bakgrund och relevanta fakta. I många av de här artiklarna får läsaren aldrig en klar bild av varför besluten fattats.

Vad säger lagen? Vilka prövningar har gjorts? Vilken betydelse har tidigare avslag, tidsbegränsade tillstånd eller bristande asylskäl haft?

När så avgörande delar utelämnas skapas en berättelse där myndigheter framstår som godtyckliga och närmast hjärtlösa – trots att besluten i realiteten ofta är resultatet av långa, komplexa och rättsligt styrda processer.

Särskilt problematisk är tendensen att använda barn – tonåringar eller spädbarn – som moraliska symboler utan att redogöra för familjens samlade migrationshistoria. Rubriker om ”bebisar som utvisas” eller ”ungdomar som rycks upp från Sverige” antyder att staten agerar abrupt och utan förvarning.

I själva verket rör det sig inte sällan om familjer som under många år fått avslag, överklagat flera gånger och levt med tillfälliga tillstånd utan rätt till permanent uppehåll.

Det här är inte ett försvar av varje enskilt beslut. Det är fullt legitimt – och nödvändigt – att granska migrationspolitiken och lagstiftningens konsekvenser.

Migrationsverket och domstolarna gör till exempel en avvägning i varje enskilt fall av hur barnets bästa ska tolkas. Barnets bästa väger tungt, men är inte självklart avgörande. Det kan finnas situationer där andra samhällsintressen (t.ex. reglerad invandring) väger tyngre, även om det går emot vad som är bäst för barnet. Migrationsverket har uttryckt det som att ”barnets bästa väger tungt men inte alltid tyngre än andra skäl”.

När granskning ersätts av dramaturgi och indignation ägnar sig medierna åt att vilseleda snarare än att upplysa. Konsekvensen blir en publik som tror sig vara informerad men i själva verket bara har fått halva berättelsen. Den politiska debatten förgiftas, tilliten till rättsstaten urholkas och myndigheter misstänkliggörs på felaktiga grunder.

I längden är detta skadligt – inte bara för migrationspolitiken, utan för det demokratiska samtalet som helhet.

Journalistikens uppgift är inte att förstärka känslor, utan att förklara verkligheten. När rapporteringen om utvisningsärenden reduceras till sensationslystna rubriker utan kontext sviker medierna sitt ansvar.

Läsare, lyssnare och tittare förtjänar bättre än så: de förtjänar möjlighet att bilda sig en sanningsenlig och korrekt uppfattning av både besluten och de system som ligger bakom dem. Och att rapporteringen på det här viktiga området är korrekt bör man kunna kräva, åtminstone av så kallade ”seriösa medier”.

Merit Wager är bland annat skribent och har i över tjugo år skrivit om migration och andra samhällsfrågor