När moral och religion blandas – den arabiska migrantens inre konflikt

När jag kom till Sverige i början av 2000-talet mötte jag ett samhälle där etik inte var något man trodde på – utan något man tänkte kring. Det var en chock. I de flesta arabiska länder där jag vuxit upp betraktas moral fortfarande som en religiös fråga, inte som ett eget kunskapsområde. Allt från barnuppfostran till högre utbildning genomsyras av idén att det goda automatiskt följer religionens regler. Resultatet blir en paradox: man kan vara djupt troende men sakna förmågan att tänka etiskt.

När jag senare utbildade nyanlända i samhällsorientering såg jag samma mönster. Många sa: ”Vi är uppfostrade med moral”. Men när jag bad dem resonera kring ett etiskt dilemma – utan att hänvisa till religion – blev det tyst. Det fria tänkandet tog slut vid gränsen för det tillåtna.

Det här handlar inte om tro, utan om metoden att tänka. Religionen erbjuder regler: ljug inte, stjäl inte, döda inte. Men den lär oss sällan hur vi ska väga värden mot varandra när de krockar. En läkare som vet att en patient ska dö måste avgöra om sanningen är viktigare än hoppet. Sådana beslut kräver ett moraliskt omdöme – inte bara lydnad.

När människor saknar denna inre kompass söker de trygghet i auktoritet, tradition eller grupptryck. Där uppstår den moraliska förvirring som många migranter kämpar med i mötet med ett sekulärt samhälle. Här handlar moral inte om tro, utan om ansvar. För många blir det en kognitiv kollision: man känner sig moraliskt överlägsen västvärlden – men saknar verktyg att leva upp till det.

Jag ser det i vardagen: någon arbetar svart men tar samtidigt bidrag och kallar det ”smart”. En annan skiljer sig formellt för att få två bostäder. Allt rättfärdigas med ”alla gör så”. Men det är ett svek mot det samhällsförtroende som Sverige vilar på.

Den verkliga integrationsutmaningen ligger därför inte i språket eller i jobbet – utan i tänkandet. Att gå från en lydnadskultur till en ansvarskultur. Att förstå att moral inte mäts i bön eller tradition, utan i hur vi beter oss när ingen ser.

Två ämnen har aldrig undervisats systematiskt i Mellanöstern: sexualkunskap och etik. Båda har kvävts av religiösa tolkningar och auktoriteter som gör okunskapen helig. Och när okunskapen blir helig, stannar utvecklingen.

Det finns ändå hopp. Den unga generationen med invandrarbakgrund börjar förstå att etik inte handlar om religion – utan om respekt. De inser att frihet inte är att göra vad man vill, utan att välja rätt även när man kan välja fel. Det är där, i den insikten, som den verkliga integrationen börjar.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.