När politik blir religion
Politiken har ersatt religionen som garant för mening. Den som tycker annorlunda uppfattas inte ha goda intentioner utan blir ett hot.
Debatten efter mordet på den amerikanske opinionsbildaren Charlie Kirk har plöjt i de vanliga fårorna. Båda sidor försöker bekräfta den andras ansvar för ett debattklimat i vilket galningar lättare kan gå över gränsen till våld.
Kirks motståndare beskyller hans ”kontroversiella åsikter” för att skapa ”splittring” som blir grogrund för hets. Kirks anhängare menar att han dog för en yttrandefrihet hotad av den andra sidans alltmer gränslösa cancellerings-strävanden. Och så glömmer alla att händelsen är en upprepning av vad som skett tidigare, i helt andra fall, som skjutningarna mot de två demokratiska delstatspolitikerna i Minnesota i juni, varav en mördades.
Varje offer för politiskt våld är en enskild, mänsklig tragedi – Charlie Kirk var strax över 30 och efterlämnar fru och två små barn – men blir också ett angrepp mot demokratin eftersom demokrati är en ordning för konfliktlösning med fredliga metoder (argumentation och omröstning). Demokratin syftar till att människor med olika åsikter ska kunna leva tillsammans i just fred.
I sökandet efter klimatfaktorer som i vår kultur kan aktivera politiskt våld, saknar jag två som ofta faktiskt förenar alla sidor.
Den första utgörs av en relativistisk och instrumentell människosyn som värderar annat mänskligt liv utifrån ”nytta” och behovstillfredsställelse hos mig, och bortser från mina skyldigheter gentemot andra. I det vardagliga märks det till exempel i den digitalt främjade dejtingkulturens konsumtionstänkande med tal om ”situationships” istället för ”relationships”, och i den florerande nätpornografin. Det uttrycks i ”gigekonomins” likgiltighet inför villkoren för den som kommer när vi trycker i våra appar, och när abort blir till ”rättighet”. Då blir det rimligt att jag alltid kan behandla andra efter vad jag känner för, om de inte bara är ”onyttiga” för mig utan direkt störande.
Den andra klimatfaktorn är att politiken alltmer ersatt religionen som skapare av, och garant för, identitet och mening. Att någon numera tycker annorlunda säger inte att han eller hon har goda intentioner men fel lösningar, utan utgör ofta ett allvarligt ”hot” – mot demokratin, nationen, sammanhållningen, rättigheterna eller vad som nu sätts främst – och ses som uttryck för en aktiv illvilja.
Farlig polarisering beror inte på att det finns helt olika analyser av eller lösningar på samhällsproblem – det ska det göra i en demokrati – utan på misstron mot den andras intentioner för hans eller hennes annorlunda analys och lösning, och ett i alla tillgängliga kanaler ständigt rop om det. Om någon genom sina åsikter och argument hotar min existens, måste jag ju försvara mig som i krig.
Vi behöver en klimatförändring som motmedel mot politiskt våld. Den måste börja med en ”avsakralisering” av politiken, och utmynna i att den andres delade värdighet med mig blir enda bedömningsprincip för vad jag säger och gör. Trots olika åsikter.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.
Debatten efter mordet på den amerikanske opinionsbildaren Charlie Kirk har plöjt i de vanliga fårorna. Båda sidor försöker bekräfta den andras ansvar för ett debattklimat i vilket galningar lättare kan gå över gränsen till våld.
Kirks motståndare beskyller hans ”kontroversiella åsikter” för att skapa ”splittring” som blir grogrund för hets. Kirks anhängare menar att han dog för en yttrandefrihet hotad av den andra sidans alltmer gränslösa cancellerings-strävanden. Och så glömmer alla att händelsen är en upprepning av vad som skett tidigare, i helt andra fall, som skjutningarna mot de två demokratiska delstatspolitikerna i Minnesota i juni, varav en mördades.
Varje offer för politiskt våld är en enskild, mänsklig tragedi – Charlie Kirk var strax över 30 och efterlämnar fru och två små barn – men blir också ett angrepp mot demokratin eftersom demokrati är en ordning för konfliktlösning med fredliga metoder (argumentation och omröstning). Demokratin syftar till att människor med olika åsikter ska kunna leva tillsammans i just fred.
I sökandet efter klimatfaktorer som i vår kultur kan aktivera politiskt våld, saknar jag två som ofta faktiskt förenar alla sidor.
Den första utgörs av en relativistisk och instrumentell människosyn som värderar annat mänskligt liv utifrån ”nytta” och behovstillfredsställelse hos mig, och bortser från mina skyldigheter gentemot andra. I det vardagliga märks det till exempel i den digitalt främjade dejtingkulturens konsumtionstänkande med tal om ”situationships” istället för ”relationships”, och i den florerande nätpornografin. Det uttrycks i ”gigekonomins” likgiltighet inför villkoren för den som kommer när vi trycker i våra appar, och när abort blir till ”rättighet”. Då blir det rimligt att jag alltid kan behandla andra efter vad jag känner för, om de inte bara är ”onyttiga” för mig utan direkt störande.
Den andra klimatfaktorn är att politiken alltmer ersatt religionen som skapare av, och garant för, identitet och mening. Att någon numera tycker annorlunda säger inte att han eller hon har goda intentioner men fel lösningar, utan utgör ofta ett allvarligt ”hot” – mot demokratin, nationen, sammanhållningen, rättigheterna eller vad som nu sätts främst – och ses som uttryck för en aktiv illvilja.
Farlig polarisering beror inte på att det finns helt olika analyser av eller lösningar på samhällsproblem – det ska det göra i en demokrati – utan på misstron mot den andras intentioner för hans eller hennes annorlunda analys och lösning, och ett i alla tillgängliga kanaler ständigt rop om det. Om någon genom sina åsikter och argument hotar min existens, måste jag ju försvara mig som i krig.
Vi behöver en klimatförändring som motmedel mot politiskt våld. Den måste börja med en ”avsakralisering” av politiken, och utmynna i att den andres delade värdighet med mig blir enda bedömningsprincip för vad jag säger och gör. Trots olika åsikter.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.
