När religion blev geopolitik – Del 5: Religiösa institutioner blir politiska infrastrukturer

Den svenska modellen bygger på en enkel princip: staten ska vara neutral i religiösa frågor. Religionsfriheten innebär inte bara rätten att tro utan också rätten att organisera sig, bygga religiösa institutioner och utöva sin tro offentligt.

När muslimska församlingar började etablera moskéer i Sverige under 1980- och 1990-talen var det därför naturligt att staten betraktade detta som en fråga om just religionsfrihet. Moskéer sågs i samma kategori som kyrkor, synagogor eller tempel: religiösa institutioner i ett pluralistiskt samhälle. Det var också i denna anda som staten byggde upp system för stöd till trossamfund och dialog med religiösa organisationer. Moskéerna betraktades som en del av civilsamhället, inte som politiska aktörer.

Men denna modell byggde på ett underförstått antagande – att religion och politik i huvudsak var separata sfärer.

När religion blir geopolitik

I stora delar av världen är verkligheten annorlunda. Religiösa institutioner är ofta tätt sammanflätade med politiska system, ideologiska rörelser och statliga projekt. Moskéer kan fungera både som religiösa centra och som sociala, kulturella och politiska plattformar.

När sådana institutioner etableras i Europa uppstår därför ibland en kollision mellan olika systemlogiker. Den liberala staten utgår från individens rättigheter och civilsamhällets autonomi. Men de aktörer som finansierar eller organiserar vissa religiösa institutioner kan ha helt andra mål: ideologisk mission, diasporapolitik eller geopolitisk påverkan. Det är i denna spänning som dagens europeiska debatt uppstår.

Europas förändrade svar

Flera europeiska länder har under de senaste åren försökt hantera detta dilemma genom ny lagstiftning. Frankrike har infört reformer för att stärka statens kontroll över religiösa organisationer och deras finansiering. Österrike har förbjudit utländsk finansiering av islamiska organisationer. Tyskland har försökt minska beroendet av imamer som utbildas och finansieras av andra stater genom att skapa inhemska utbildningssystem.

Gemensamt för dessa reformer är insikten att religiösa institutioner ibland kan vara bärare av politiska eller ideologiska projekt. När det sker blir frågan inte längre bara religiös.

Den blir säkerhetspolitisk.

Den svenska försiktigheten

Sverige har länge varit mer försiktigt än många andra europeiska länder. Den politiska kulturen har präglats av stark tilltro till civilsamhället och en relativt låg nivå av statlig kontroll över religiösa institutioner. Det finns historiska skäl till detta.

Sverige har länge varit ett religiöst relativt homogent land och har därför haft begränsad erfarenhet av konflikter kring religiösa institutioner. Men utvecklingen under de senaste decennierna har förändrat situationen.

När moskéer, organisationer och internationella nätverk växt fram parallellt har också frågor om finansiering, ideologi och inflytande blivit svårare att ignorera.

När gränsen passeras

Den centrala frågan är därför inte islam som religion. Den handlar om något annat: när religiösa institutioner används som plattformar för ideologisk mobilisering, politisk påverkan eller främmande makts intressen.

I flera europeiska länder har säkerhetstjänster under senare år pekat på hur vissa moskéer och organisationer fungerat som noder i sådana nätverk. De kan sprida ideologier som står i konflikt med demokratiska värderingar, mobilisera politiska kampanjer eller fungera som sociala kontrollsystem i diasporamiljöer.

Det innebär, i och för sig, förhoppningsvis, inte att majoriteten av moskéer fungerar på detta sätt. Men det innebär att fenomenet existerar. När religiösa institutioner används för sådan verksamhet upphör de i praktiken att vara enbart religiösa institutioner. De blir i stället politiska infrastrukturer. Och politiska infrastrukturer omfattas inte av samma immunitet som gudstjänstlokaler.

Järfälla som symbol

Det är därför händelserna kring moskén i Järfälla fått så stor uppmärksamhet. De illustrerar något som länge funnits i bakgrunden av den svenska debatten: att vissa religiösa institutioner i Europa också är kopplade till internationella ideologiska och politiska projekt.

Det är inte en fråga om islam som religion.

Det är en fråga om islamism som politisk ideologi.

Och politiska ideologier – särskilt när de finansieras eller organiseras från andra stater – kan inte behandlas som privata trosfrågor.

Den punkt där toleransen tar slut

Ett öppet samhälle måste tåla religiös mångfald. Men ett öppet samhälle kan inte tolerera institutioner som använder denna öppenhet för att sprida ideologier som syftar till att begränsa samma friheter. När religiösa institutioner fungerar som plattformar för extremism eller utländsk politisk påverkan uppstår ett legitimt statligt intresse att ingripa.

Det handlar inte om att begränsa religion. Det handlar om att försvara den demokratiska ordningen.

Trettio år senare

Tre decennier efter de första moskébyggena i Sverige framträder en mer komplex bild än den som en gång låg till grund för integrationspolitiken.

Moskéerna byggdes ofta med goda intentioner, som religiösa hem för växande muslimska församlingar i ett nytt land. Men eftersom religion, politik och internationella nätverk i många delar av världen är tätt sammanflätade kom dessa institutioner också att bli en del av ett större geopolitisk landskap, med ett allt större inslag av sponsrad islamism.

Den utvecklingen skedde inte genom ett enskilt politiskt beslut. Den växte fram gradvis , genom migration, organisationer, donationer och internationella kontakter.

Frågan Sverige nu står inför är därför inte bara hur denna utveckling uppstod, utan var toleransens gräns för går för spridandet av sponsrad extremism.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är sista delen i serien ”När religion blev geopolitik i Sverige”.