Ola Källqvist

Sverige byggde sin välfärd på arbete, tillit och rationalitet. Men under två decennier ersattes dessa grundpelare av moraliserande politik och symboliska beslut. Resultatet blev en integrationspolitik som omöjliggjorde sitt eget syfte. Hundratusentals människor med lågt humankapital placerades i ett av världens mest avancerade arbetsmarknadssystem utan verktyg att klara det. Staten kallade det humanism. I praktiken skapade man livslångt utanförskap – och med det en ny underklass. Del 10 av 10.

Det började med enstaka rubriker, en sprängning här, en skjutning där. Sedan blev det vardag. Sverige, som en gång förknippades med trygghet och tillit, gick under tre decennier från undantaget till regeln. Det var ingen olycka utan en långsam upplösning av normer, av rättsstatens auktoritet och av politikens förmåga att skilja medkänsla från ansvar. Våldet blev inte bara ett uttryck för desperata individer, det blev en social struktur som band samman kriminella ekonomier, lojalitetsnätverk och systemexploatering. Del 9 av 10.

När välfärden slutade bygga på ömsesidighet förlorade Sverige sin moraliska grund. Under ytan av ordning och rättvisa växte ett system fram där vissa bidrog och andra levde på andras ansträngning. Staten kallade det solidaritet, men det var en solidaritet utan balans. Men långsamt började samhällskontraktet brista, inte i ett slag utan genom en förskjutning där ansvar förvandlades till rättighet och skyldighet till känsla. Del 8 av 10.