När röda linjer ersätter politik

Birgitta Ohlssons partibyte från Liberalerna till Centerpartiet ger nytt liv åt en politiskt märklig strategi: att göra de röda linjerna till politikens kärna. I DN den 19 mars slår hon fast att det viktigaste är att hålla SD borta från regeringsmakten. Visst – viktigt. Men viktigast?

I praktiken innebär det att ingen annan fråga väger tyngre. Klimat, migration, rättsstat – allt underordnas ett överordnat mål: att stänga ute ett parti. Politik reduceras till ett enda projekt. Först när det är uppnått kan något annat börja. Det liknar en Sisyfosuppgift: att försöka pressa bort en fjärdedel av väljarna från inflytande, innan politiken ens kan ta vid.

Här finns också en principiell förskjutning. Skillnaden mellan vad som är rätt och vad som är bra suddas ut. Det förra rör principer, det senare konsekvenser. Ofta sammanfaller de – men inte alltid. När de inte gör det krävs omdöme. Inte låsta positioner.

Historien ger ett varnande exempel. Gustaf IV Adolf drog sina egna illröda linjer mot Napoleon, som han betraktade som Antikrist. Att ens resonera politiskt var, i hans ögon, otänkbart. Resultatet blev katastrofalt. Sverige förlorade Finland och stod på randen till upplösning, innan kungen störtades och fördes i exil.

Birgitta Ohlsson och hennes meningsfränder spelar inte lika högt. Men mönstret känns igen: när övertygelsen blir så total att den utesluter varje avvägning, riskerar politiken att stelna.

Erfarenheten talar sitt tydliga språk. Januariavtalet, som byggde på samma logik, stärkte knappast det politiska systemet – men gav däremot ytterligare kraft åt det man ville stoppa. Oresonlighet har sällan varit en framgångsrik strategi i en demokrati.

Den tidigare riksdagsledamoten Eva Flyborg formulerade saken enklare: Liberalerna har varit ett självständigt parti i hundra år utan röda linjer. Det har räckt med en kompass.

Kanske är det just det som saknas i svensk politik: inte fler röda linjer – utan bättre omdöme.

Anders Blomberg är religionsvetare och skribent