När ska Ulf Kristersson säga ifrån?
Om signalen är stark nog behöver ingen faktiskt stoppas. Hårda utlandssignaler går bra, men inhemska felsignalister killas under hakan.
En gång i tiden ansågs signalpolitik vara något suspekt – ett sätt för politiker att låtsas göra något utan att egentligen göra det. Men i Sverige har signalpolitik fått en tydlig funktion med Ulf Kristerssons regering.
Den viktigaste signalen går ut i världen – migrationspolitiken är stram. Den prövas inte främst vid gränsen utan långt innan någon ens packat väskan. Poängen är enkel. Om signalen är stark nog behöver ingen faktiskt stoppas. De kommer aldrig.
Och, måste man erkänna, det verkar ha fungerat.
Så till den grad att universiteten nu klagar. De får inte hit de forskare de vill ha. Reglerna är för hårda. Talang väljer andra länder.
Det är en rimlig invändning. Men universiteten skickar själva ut signaler – bara i motsatt riktning. Varje år lockar de tusentals studenter till utbildningar vars relation till arbetsmarknaden är teoretisk. Vem ansvarar egentligen för de signalerna?
En passage i podden Ring statsministern på tisdagen sammanfattade problemet.
En ung lärare ringde in. Hon beskrev något ganska prosaiskt – akademikerarbetslöshet. Lärosätena, menade hon, är inte helt öppna med hur jobbchanserna ser ut efter examen.
Kristersson lyssnade. Nickade.
Men sedan hände något märkligt välbekant i svensk politik. Samtalet gled bort från systemet och in i trevliga liknelser som om de vore argument. Statsministern började tala om sina egna döttrar och deras studier. Det är svårt att förutspå arbetsmarknaden fyra eller sex år framåt, förklarade han.
Sant förstås.
Hans skarpaste formulering blev ändå försiktig. Att högskolor borde vara ”lite mer transparenta”. Sedan kom ett annat budskap, lite förstulet. Något som ibland kan vara obekvämt att säga, enligt Ulf Kristerssons egen brasklapp.
Lite fler människor i Sverige borde flytta dit jobben finns.
”Lite fler???”
Verkligheten kräver snarare en massförflyttning. Tiotusentals människor behöver flytta dit jobben faktiskt finns – och inte bara de som är födda utomlands.
Och där uppstår asymmetrin.
Utländska forskare röstar inte i svenska val. Studenter gör det. Och universiteten styrs inte direkt av regeringen.
Man kan därför fantisera om ett mer brutalt scenario. Tänk om Jimmie Åkesson fick ansvaret för högskolepolitiken. Riskerna för den akademiska friheten vore betydande – men retoriken skulle åtminstone bli tydlig.
Man kan nästan höra honom.
”Den som inte är beredd att flytta till Norrland ska inte läsa på universitet.”
”Kan man inte visa att studenterna får jobb efteråt, ska utbildningen inte ges.”
Det skulle vara hårt. Men också konsekvent.
Just nu är kontrasten skärande.
Utåt signalerar regeringen rött ljus – tydligt, klart och utan tvekan. Inåt landet blinkar en discokula av mellanmjölkspolitik.
Hur ska nyanlända lära sig att samhället ställer krav om inte statsministern gör det i sin egen kommunikation till medborgarna?
Ibland verkar det som om den enda inrikes grupp som verkligen får höra av regeringen att tålamodet är slut och att ”saker är faktiskt inte gratis” är de gängkriminella och filmbranschen.
Det är lite smalt, faktiskt.
Cecilia Garme
