Niqab och burka – ett kunskapsmässigt missfoster i frihetens namn
Att dölja kvinnans ansikte skyddar henne inte. Tvärtom förstärker det myten om att kvinnan är svag och måste skyddas från mannens blick.
Att dölja kvinnans ansikte skyddar henne inte. Tvärtom förstärker det myten om att kvinnan är svag och måste skyddas från mannens blick.
Niqab och burka är inte religiösa plagg. De är rester av gamla sociala traditioner som fanns långt före islam, i civilisationer som Mesopotamien och Persien, där slöjan användes som en statussymbol för fria kvinnor. Senare tog vissa arabiska grupper upp bruket och med tiden kläddes det i religiösa tolkningar – inte i gudomliga bud. Det som från början var en kulturell markör har genom århundraden förvandlats till ett missförstått moraliskt krav, där tygbiten blivit måttstocken för fromhet.
De koraniska verserna som handlar om blygsamhet anger inga specifika klädkoder. De talar om respekt, återhållsamhet och integritet – inte om tygstycken som döljer ansikten. Den förvrängning som senare skedde var ett resultat av patriarkala strukturer och religiösa tolkningar som ville kontrollera kvinnans kropp snarare än att frigöra hennes mänskliga värde.
I dagens Sverige har diskussionen om att förbjuda eller tillåta heltäckande slöjor blivit en intellektuell återvändsgränd. Sverige är ett sekulärt land, byggt på principer om jämställdhet, frihet och individens rättigheter. Men när friheten blir gränslös och saknar ansvar öppnas dörren för extremism och förvrängda idéer att slå rot. Under täckmanteln av ”religionsfrihet” och ”personlig rätt” normaliseras idéer som i grunden motsäger demokratins kärna – respekten för den mänskliga individen.
De som i dag försvarar niqab och burka i Sverige kan delas in i två grupper. Den första är kvinnor som misslyckats med integrationen och därför valt att isolera sig bakom tyget för att skydda ett sårat samvete. Den andra är så kallade ”influencers” som använder plagget som ett marknadsföringsverktyg – ett sätt att skapa uppmärksamhet, samla följare och senare tjäna pengar på religiös symbolik. I båda fallen handlar det inte om tro – utan om psykologi, ekonomi och social tillhörighet.
Det är ironiskt att de samhällen där dessa plagg en gång uppstod nu håller på att avskaffa dem. Saudiarabien, islams hjärtland, har under de senaste åren upphävt kravet på att kvinnor måste bära niqab eller khimar. Om det land som förknippas mest med islam kan ta det steget, varför tvekar då Sverige – ett land som bygger på rationellt tänkande och mänskliga rättigheter?
Att dölja kvinnans ansikte skyddar henne inte. Tvärtom förstärker det myten om att kvinnan är svag och måste skyddas från mannens blick. Men lösningen är inte att gömma kvinnan – utan att lära mannen att tygla sig. Felet ligger inte i kroppen som syns, utan i blicken som vägrar se människan bakom.
Niqab och burka är därför inte en fråga om tro, utan om kognitiv dissonans – ett försvar mot integration, en flykt in i anonymitetens trygghet. När okunskap kläs i frihetens språk uppstår ett tyst samförstånd mellan fundamentalism och liberal naivitet: båda försvarar det som i grunden bryter ner det öppna samhället.
Sverige måste våga säga det som många tänker: att förbud mot heltäckande slöjor inte handlar om att begränsa religion, utan om att skydda den sekulära friheten från att kidnappas av religiös symbolik. Religion ska vara en inre övertygelse, inte en mur mellan människa och samhälle.
Den verkliga friheten ligger inte i att dölja sig – utan i att våga synas som en självständig människa.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.