Offensiven mot välfärdsbrott måste lyckas
Brottslingar kan inte ges en andra chans, skriver Widar Andersson.
Regeringens råd mot organiserad brottslighet, där justitieminister Gunnar Strömmer är ordförande och där flera tunga statliga myndighetschefer ingår, möttes på tisdagen.
Mötet hade en lång förhistoria. I februari 2024 berättade rikspolischef Petra Lundh att myndigheten hade tagit fram en lista på 62 000 personer som var aktivt gängkriminella (14 000) eller som hade flera kopplingar (48 000) med gängkriminella personer. Nu, 15 månader senare, är det dags för listan att göra mer konkret samhällsnytta. På DN Debatt slår regeringen med justitieministern i täten fast att "Målet är entydigt: De kriminella ska ut ur välfärden. (--) Regeringen avser på onsdag (28 maj) att ge flera myndigheter i uppdrag att tillsammans rensa ut de kriminella ur välfärden."
Det är ord och inga visor. Tanken går till de tider då Sverige hade inlett bygget av ett starkt tillitssamhälle. Det fanns sånt man kunde ta för givet då, som att människor i allmänhet var hederliga.
1937 tog man ett steg. Lagarna ändrades så att den som dömts för allvarliga brott inte längre skulle förlora sitt "medborgerliga förtroende". De kriminella som var fängelsedömda fick samma rätt som andra att rösta i de allmänna valen. Man utgick ifrån att de trots allt hade ungefär samma normer som alla andra, även om de var lite sämre på att upprätthålla dem.
2025 känns det som att Sverige måste göra en resa åt motsatt håll. Det svaga tillitssamhället indikerar att förtroendet för de kriminella inte kan upprätthållas. Det måste ses som alltmer förbrukat. De måste "rensas ut" ur välfärdens system.
Om detta tycks det vara hyggligt med samsyn. Den 2 maj i år konstaterade det största oppositionspartiet Socialdemokraterna att de för sin del ansåg att de "kriminella ska bort från välfärden." De måste hållas därifrån, både som brukare och entreprenörer.
Frågan är förstås varför folk med kriminella avsikter en gång släpptes in som mottagare av allsköns bidrag, subventioner och ersättningar? Jämfört med 1937 är nog svaret på frågan ganska givet. Då präglades tidsandan starkt av det gryende välfärdssamhällets normer om arbete och skötsamhet och om plikter som kommer före rättigheter. Åttioåtta år senare lider vi av sviterna av normlösheten som etablerat sig bland många av dem som har med den allmänna sektorn att göra.
Var och en har ett personligt ansvar. Och kriminella ska bryskt hållas borta från välfärdens bidrag och verksamheter. Ska det ömsesidiga förtroendet mellan medborgare och myndigheter kunna växa på allvar igen så krävs just att myndigheter har lag och makt att hålla de kriminella borta. Här krävs ett uthålligt politiskt ledarskap över mandatperioderna. Annars kommer kriminaliteten att sätta sig som en tongivande norm i ett alltmer söndrat Välfärdssverige.
Regeringens råd mot organiserad brottslighet, där justitieminister Gunnar Strömmer är ordförande och där flera tunga statliga myndighetschefer ingår, möttes på tisdagen.
Mötet hade en lång förhistoria. I februari 2024 berättade rikspolischef Petra Lundh att myndigheten hade tagit fram en lista på 62 000 personer som var aktivt gängkriminella (14 000) eller som hade flera kopplingar (48 000) med gängkriminella personer. Nu, 15 månader senare, är det dags för listan att göra mer konkret samhällsnytta. På DN Debatt slår regeringen med justitieministern i täten fast att ”Målet är entydigt: De kriminella ska ut ur välfärden. (–) Regeringen avser på onsdag (28 maj) att ge flera myndigheter i uppdrag att tillsammans rensa ut de kriminella ur välfärden.”
Det är ord och inga visor. Tanken går till de tider då Sverige hade inlett bygget av ett starkt tillitssamhälle. Det fanns sånt man kunde ta för givet då, som att människor i allmänhet var hederliga.
1937 tog man ett steg. Lagarna ändrades så att den som dömts för allvarliga brott inte längre skulle förlora sitt ”medborgerliga förtroende”. De kriminella som var fängelsedömda fick samma rätt som andra att rösta i de allmänna valen. Man utgick ifrån att de trots allt hade ungefär samma normer som alla andra, även om de var lite sämre på att upprätthålla dem.
2025 känns det som att Sverige måste göra en resa åt motsatt håll. Det svaga tillitssamhället indikerar att förtroendet för de kriminella inte kan upprätthållas. Det måste ses som alltmer förbrukat. De måste ”rensas ut” ur välfärdens system.
Om detta tycks det vara hyggligt med samsyn. Den 2 maj i år konstaterade det största oppositionspartiet Socialdemokraterna att de för sin del ansåg att de ”kriminella ska bort från välfärden.” De måste hållas därifrån, både som brukare och entreprenörer.
Frågan är förstås varför folk med kriminella avsikter en gång släpptes in som mottagare av allsköns bidrag, subventioner och ersättningar? Jämfört med 1937 är nog svaret på frågan ganska givet. Då präglades tidsandan starkt av det gryende välfärdssamhällets normer om arbete och skötsamhet och om plikter som kommer före rättigheter. Åttioåtta år senare lider vi av sviterna av normlösheten som etablerat sig bland många av dem som har med den allmänna sektorn att göra.
Var och en har ett personligt ansvar. Och kriminella ska bryskt hållas borta från välfärdens bidrag och verksamheter. Ska det ömsesidiga förtroendet mellan medborgare och myndigheter kunna växa på allvar igen så krävs just att myndigheter har lag och makt att hålla de kriminella borta. Här krävs ett uthålligt politiskt ledarskap över mandatperioderna. Annars kommer kriminaliteten att sätta sig som en tongivande norm i ett alltmer söndrat Välfärdssverige.
