Okristligt KD får inga julklappar

Vid 1800-talets slut hände det sig att medelålders män i trakterna av Bordeaux plötsligt släppte vad de hade för händer, reste sig upp och lämnade hemmet. Utan rationellt mål begynte de färdas som i trans. De hade drabbats av ambulatorisk automatism, även kallat dissociativ fuga eller vandringsmani. Vanligen antogs en temporär identitet, men uppförandet var gott och rimligt. 

I läkaren Kjell Asplunds bok Tankevirus har den här sortens uppblossande masshysteri fått namnet psykogent tillstånd. Jag tror att ett sådant har slagit klorna i svensk sexualpolitik.

För trots att julen stundar kommer ingen tomte till Kristdemokraterna. Partiet har nämligen inte varit snällt. I praktiken har det varit mycket dumt. Och dummast har kvinnoförbundet varit. Vid senaste rådslaget bestämdes att prostituerade bör undantas från skatt eftersom prostitution på inga villkor får ses som ett jobb. ”Sexhandel är en utsatthet, inte ett arbete”, svingar ordföranden Sarah Kullgren, ”och sexhandel är ingen, och ska inte vara en näringsverksamhet”.

Nej men då så. Man kan tydligen bestämma lite hur som helst, så från och med nu tycker jag att granar är fåglar och det ska räknas som djurmisshandel att dekorera dem.

Problemet är, som så ofta, oförmågan att tillägna sig en objektiv verklighet. Politikerna har rest sig upp och vandrat iväg, planlöst. De litar benhårt på teorin om den sexuella idealmänniskan, ett erotikens svar på 1950-talets funktionsforskning, minnesvärt skildrad i filmen Psalmer från köket (2003). Där ses rationaliseringssällskapet resa till Norge för att observera en ungkarls enstöriga rutiner i hopp om att effektivisera dem. Får det lov att vara ett samtyckande, strypfritt folkhemsligg?

Man behöver inte vara fostrad i tysk personalism för att bolma sig hes på moralismens cigarr. Inget parti gitter argumentera för legaliserad sexhandel. Det liknar en kollektiv sjukdom. Individuella gränser – gränser som passar för den enskilde – göre sig icke besvär om de inte passar den trånga världsbilden.

Säljare av sexuella tjänster är därför satta på undantag. I samtliga andra sammanhang är kvinnors rättigheter, friheter och självbestämmande prioriterat. Till häpnad och båtnad har till och med hederskulturens tvångsmekanismer till sist artikulerats. Så varför förmår politikerna inte göra åtskillnad mellan människohandel och frivillighet? Hur kan det anses legitimt att frånta kvinnor egenmakt? Hur kan försvårande omständigheter som gör sexarbetares vardag farlig framställas som jämställdhetssegrar?

En förklarande jämförelse kan skönjas i skillnaden mellan bekräfta och tolerera. Tolerans inför vissa utvalda identitetsmarkörer betraktas som otillräckligt. Vi förväntas bekräfta innehavarens upplevelse. Omvänt tycks det florera en idé om att allt som inte förbjuds bejakas. Medan de radikalt ideologiserade organisationerna RFSL och Transammans utgjorde expertarmé när underlaget till könsbyteslagen togs fram kommer sexsäljares intressen, såsom företrädda av Red Umbrella Sweden (RUS), aldrig till tals.

”Det är orimligt att staten beskattar övergrepp”, stormar kvinnoförbundare Kullgren och poängterar att riksdagen mer eller mindre agerar hallick. Om det enda du har är skygglappar ser allt ut som sexuell exploatering. Övertygelsen att sexhandel inte ska finnas är fastgjuten och motiverar i gengäld indirekt uppmuntran av företeelsens värsta former.

Lagstiftarnas krut borde flyttas från övertolkningar och subjektiva associationsneuroser till att underlätta för den frivilliga sexhandel som i förlängningen vrider verktyg ur händerna på den organiserade brottlighetens livsödeläggande traffickingverksamhet.

I stället offrar kristdemokraternas unkna kvinnosyn människor den föresvävas hjälpa. Jag har svårt att föreställa mig ett värre psykogent tillstånd och en mer gudlös handling.

Klara Klingspor är kulturskribent