Om du vill ha fred, undvik kriget
Att angrepp är försvar tycks för tillfället vara den gängse motiveringen för överfall av alla slag, i Ukraina liksom i Iran.
Si vis pacem para bellum lär redan de gamla romarna sagt, "om du vill ha fred, förbered dig för kriget". Tankefiguren kallas en paradox och har på sistone gjort stor karriär. Den framförs numera dagligen, av politiker och politiska kommentatorer, mest för att rättfärdiga upprustning och ännu mera upprustning. Om paradoxen motsvarar någon sanning, är dock inte bevisat. Historien känner inte till ett enda exempel på ett krig som uteblev för att det förbereddes.
Däremot är det tämligen säkert att inget krig någonsin har förts för att föra krig. Freden har jämt anförts som krigets främsta syfte, från den ena sidan och den andra — och då menar man idag freden som inställer sig när fienden ligger försvarslös på marken (i gamla tider slutade krig för det mesta med kompromisser). Dessutom har freden alltid behövts för att förbereda kriget. När annars skulle vapnen produceras, arsenalerna fyllas och framtida soldater födas? De strejkande legionärerna i Asterix-boken Det stora bygrälet (1980), som bär affischer med parollen si vis pacem evita bellum (om du vill ha fred, undvik kriget) verkar därför missa fredens politiska logik, liksom alla andra rörelser av typen "yoga för fred".
Kriget har kanske jämt varit "fredens fortsättning med andra medel", som Carl von Clausewitz påstod. Men det förblev oklart var gränsen mellan fred och krig skulle dras, och den preussiske generalen hade en annan föreställning om kriget än dagens strateger. Boken Om kriget från 1832 förblev för det mesta oläst. Nu verkar dock nästan alla politiker ha tagit till sig budskapet. Och medborgarna förstår: att det inte skall finnas något alternativ när det ena skall vara det andra och alla motsättningar skall upplösas i samma rörelse — upp till kamp.
Paradoxen verkar vara så effektiv inom den politiska retoriken att tankefiguren numera förekommer överallt. Inom det militära till exempel: att angrepp är försvar tycks för tillfället vara den gängse motiveringen för överfall av alla slag, i Ukraina liksom i Iran. Eller inom den globaliserade ekonomin, när världens mäktigaste land tar till höga tullar för att främja den egna ekonomin, genom att förstöra affärerna för alla andra länder. Varpå de andra griper till samma medel. Ty också för dem är angrepp numera detsamma som försvar. Säkerhet för ett land betyder osäkerhet för andra länder, och när de vänder på saken, uppstår inte bara den fundamentala ovissheten som för tillfället präglar hela den så kallade världsordningen, utan också en fatal uppgivenhet: varje form av individuell distans tycks vara meningslös, för att nu inte tala om en diskussion eller en debatt.
"Den som tjänar sitt land kan inte bryta lagen", förklarade Donald Trump när han för andra gången blev Förenta staternas president: Fred är krig, angrepp är försvar, säkerhet är osäkerhet, ignorans är kunskap (se Sanningsministeriets paroller i George Orwells roman 1984 från 1949) — och makt är rätt. En paradox är en öppen motsägelse, i vilken, som filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel uttryckte det för 200 år sedan, "förnuftet skall resa sig över förståndets gränser". Man får tillägga att det paradoxala förnuftet tillhör en regeringsform som inte kan kallas för någonting annat än totalitär.
Thomas Steinfeld är författare.
Si vis pacem para bellum lär redan de gamla romarna sagt, ”om du vill ha fred, förbered dig för kriget”. Tankefiguren kallas en paradox och har på sistone gjort stor karriär. Den framförs numera dagligen, av politiker och politiska kommentatorer, mest för att rättfärdiga upprustning och ännu mera upprustning. Om paradoxen motsvarar någon sanning, är dock inte bevisat. Historien känner inte till ett enda exempel på ett krig som uteblev för att det förbereddes.
Däremot är det tämligen säkert att inget krig någonsin har förts för att föra krig. Freden har jämt anförts som krigets främsta syfte, från den ena sidan och den andra — och då menar man idag freden som inställer sig när fienden ligger försvarslös på marken (i gamla tider slutade krig för det mesta med kompromisser). Dessutom har freden alltid behövts för att förbereda kriget. När annars skulle vapnen produceras, arsenalerna fyllas och framtida soldater födas? De strejkande legionärerna i Asterix-boken Det stora bygrälet (1980), som bär affischer med parollen si vis pacem evita bellum (om du vill ha fred, undvik kriget) verkar därför missa fredens politiska logik, liksom alla andra rörelser av typen ”yoga för fred”.
Kriget har kanske jämt varit ”fredens fortsättning med andra medel”, som Carl von Clausewitz påstod. Men det förblev oklart var gränsen mellan fred och krig skulle dras, och den preussiske generalen hade en annan föreställning om kriget än dagens strateger. Boken Om kriget från 1832 förblev för det mesta oläst. Nu verkar dock nästan alla politiker ha tagit till sig budskapet. Och medborgarna förstår: att det inte skall finnas något alternativ när det ena skall vara det andra och alla motsättningar skall upplösas i samma rörelse — upp till kamp.
Paradoxen verkar vara så effektiv inom den politiska retoriken att tankefiguren numera förekommer överallt. Inom det militära till exempel: att angrepp är försvar tycks för tillfället vara den gängse motiveringen för överfall av alla slag, i Ukraina liksom i Iran. Eller inom den globaliserade ekonomin, när världens mäktigaste land tar till höga tullar för att främja den egna ekonomin, genom att förstöra affärerna för alla andra länder. Varpå de andra griper till samma medel. Ty också för dem är angrepp numera detsamma som försvar. Säkerhet för ett land betyder osäkerhet för andra länder, och när de vänder på saken, uppstår inte bara den fundamentala ovissheten som för tillfället präglar hela den så kallade världsordningen, utan också en fatal uppgivenhet: varje form av individuell distans tycks vara meningslös, för att nu inte tala om en diskussion eller en debatt.
”Den som tjänar sitt land kan inte bryta lagen”, förklarade Donald Trump när han för andra gången blev Förenta staternas president: Fred är krig, angrepp är försvar, säkerhet är osäkerhet, ignorans är kunskap (se Sanningsministeriets paroller i George Orwells roman 1984 från 1949) — och makt är rätt. En paradox är en öppen motsägelse, i vilken, som filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel uttryckte det för 200 år sedan, ”förnuftet skall resa sig över förståndets gränser”. Man får tillägga att det paradoxala förnuftet tillhör en regeringsform som inte kan kallas för någonting annat än totalitär.
Thomas Steinfeld är författare.
