Om ingen lyssnar på Trump – hörs han då?

Min far brukade säga, när han slog på radionyheterna:
”Nu ska vi höra vad som hänt ute i verkligheten.”
Det sa han utan ironi. Som om verkligheten var något fast och någorlunda gemensamt, som kunde rapporteras med lugn röst vid lunchekot. Om det inte ens då var helt sant så var det åtminstone en förväntan.

Det vi i dag kallar nyhetsflöde är inte ett flöde av det som händer, utan av det som får uppmärksamhet. Nyheter är inte längre främst information utan en handelsvara som värderas. Den värderas inte efter betydelse utan efter genomslag. Det som inte engagerar säljer inte. Det som inte säljer försvinner.

Resultatet är ett märkligt tillstånd. Den moderna människan förväntas dagligen reagera känslomässigt på fler kriser än hon kan förstå och på fler konflikter än hon kan påverka. Hon rör sig genom samhället med en smartphone i handen, i ständig alarmberedskap, som om hon vore utrikesminister i trettiosex länder samtidigt. Det är en tung roll.

Det är här Donald Trump blir intressant – som princip. Han visar med obehaglig tydlighet att makt i dag inte bara handlar om beslut, utan om närvaro. Den som dominerar uppmärksamhetsflödet dominerar också samtalet. En offentlig person som inte längre syns är som en artist utan scen: oavsett talang blir det tyst.

Frågan ”Om ingen lyssnar på Trump – hörs han då?” är alltså inte bara ett skämt. Den pekar på något avgörande. Vad händer med ett samhälle där makt mäts i exponering snarare än i handling?

Och just när detta system nått sin kulmen kliver AI in på scenen. Inte som en ond maskin, utan som en gränslös, inställsam praktikant som aldrig blir trött. Texter, bilder, röster och filmer kan nu produceras i en skala som gör varje människa till amatör. Fejk blir normalitet. Fotografiet – en gång ett slags bevis – blir lika opålitligt som kontaktannonser förr.

Den största oron är därför inte att vi ska bli lurade i allt utan att vi till slut blir så uttröttade att vi helt slutar bry oss. Att reaktionen på nästa avslöjande blir ett axelryckande.

Paradoxalt nog kan det bli början på något bättre. När information blir billig, åsikter massproduceras och bilder helt tappar trovärdighet, kan möjligen det verkliga återfå sitt värde. Det konkreta. Det nära. Det man kan ta i, bygga, dela och ta ansvar för. Röster från människor man faktiskt känner och litar på. Det betyder inte att medier försvinner. Tvärtom kan de tvingas flytta uppåt. Bort från dramat och handel om uppmärksamhet, mot något som liknar revision: verifiering, spårbarhet, förtroendekapital. Mindre känslostyrd exponering, mer verklighetsbokföring.

Det är i sådana lägen som folkrörelser i alla tider har vuxit. Inte ur att dominera informationsflöden, utan ur att göra skillnad i verkliga människors liv.

Och om då ingen längre lyssnar på Trump? Ja, då hörs han förstås mindre.
Och det vore också ett tecken på att något verkligt har börjat tala igen.

Anders Blomberg är religionsvetare och skribent