Omöjligt att flytta palestinier till Libyen
Landet är själv krigshärjat – och arabländerna har strategisk nytta av att lidandet fortsätter i Gaza, skriver Bengt G Nilsson.
Om president Trumps fantasi om att förflytta människor från Gaza till Libyen skulle bli verklighet så kommer dessa inte att mötas av någon jublande mottagningskommitté. Historiens facit av sådant är mörkt och blodigt.
Och palestinierna ligger högt på listan över världens mest ovälkomna folk.
I korthet går president Trumps förslag ut på följande: För att lösa den humanitära krisen i Gaza och bidra till en politisk stabilisering i området ska en miljon palestinier förmås emigrera till Libyen. Det är ett land som alltsedan störtandet av diktatorn Muammar Gaddafi 2011 befinner sig i en pågående inrikeskonflikt där två krigsherrar gör anspråk på makten. Landet är i praktiken delat och stora områden kontrolleras av fristående väpnade grupper.
Inflödet av en miljon krigsplågade Gazabor torde inte minska spänningarna i landet.
En tragisk aspekt av palestiniernas öde är arabvärldens cyniska utnyttjande av dem som ett slags revolutionärt avantgarde. De har lurats att tro att deras väg till lycka och fred går via krossandet av den judiska staten Israel.
Alla försök av den ickemuslimska omvärlden att skänka palestinierna goda levnadsförhållanden har stupat eftersom palestiniernas roll är att lida, och att skrika ut sitt lidande så att hela världen hör. Om lidandet upphör så kommer också kampen för att ”befria Palestina” att upphöra. Och det vill inte någon makthavare i den muslimska världen. För dessa är lidandet i Gaza en skänk från ovan.
Efter sexdagarskriget 1967 flyttade den palestinska gerillan fedayeen från Västbanken som erövrades av Israel, till Jordanien på andra sidan floden. I september 1970 bröt ett regelrätt krig ut mellan den jordanska krigsmakten och PLO, som fördrevs till Libanon.
Där upprepade sig historien. 1975 inleddes ett inbördeskrig som direkt resultat av konflikten mellan PLO och landets kristna befolkning. Det utmynnade i att Arafat tillsammans med 8 000 väpnade soldater mot sin vilja skeppades iväg till Tunisien. Där fortsatte de att arrangera terrorbrott mot Israel vilket drog på sig israeliska hämndattacker.
På 1980-talet försökte Israel bryta upp misären i Gazas flyktingläger genom att åta sig byggandet av modernare bostäder. Det förbjöds av FN, eftersom en ockupationsmakt inte har rätt att förflytta ockuperad befolkning. År 2005 röstade palestinierna fram Hamas till makten.
Efter 7 oktober 2023 har samtliga arabländer vägrat ta emot palestinier från Gaza. Förklaringen till det är så cyniskt som det kan bli. För varje israelisk bomb som faller i Gaza stärks den muslimska kampen mot ”den sionistiska fienden”. Och för varje palestinier som erbjuds ett bättre liv försvagas samma kamp.
Bengt G.Nilsson har fem decenniers erfarenhet av Mellanöstern och Afrika som journalist, författare och dokumentärfilmsproducent.
Om president Trumps fantasi om att förflytta människor från Gaza till Libyen skulle bli verklighet så kommer dessa inte att mötas av någon jublande mottagningskommitté. Historiens facit av sådant är mörkt och blodigt.
Och palestinierna ligger högt på listan över världens mest ovälkomna folk.
I korthet går president Trumps förslag ut på följande: För att lösa den humanitära krisen i Gaza och bidra till en politisk stabilisering i området ska en miljon palestinier förmås emigrera till Libyen. Det är ett land som alltsedan störtandet av diktatorn Muammar Gaddafi 2011 befinner sig i en pågående inrikeskonflikt där två krigsherrar gör anspråk på makten. Landet är i praktiken delat och stora områden kontrolleras av fristående väpnade grupper.
Inflödet av en miljon krigsplågade Gazabor torde inte minska spänningarna i landet.
En tragisk aspekt av palestiniernas öde är arabvärldens cyniska utnyttjande av dem som ett slags revolutionärt avantgarde. De har lurats att tro att deras väg till lycka och fred går via krossandet av den judiska staten Israel.
Alla försök av den ickemuslimska omvärlden att skänka palestinierna goda levnadsförhållanden har stupat eftersom palestiniernas roll är att lida, och att skrika ut sitt lidande så att hela världen hör. Om lidandet upphör så kommer också kampen för att ”befria Palestina” att upphöra. Och det vill inte någon makthavare i den muslimska världen. För dessa är lidandet i Gaza en skänk från ovan.
Efter sexdagarskriget 1967 flyttade den palestinska gerillan fedayeen från Västbanken som erövrades av Israel, till Jordanien på andra sidan floden. I september 1970 bröt ett regelrätt krig ut mellan den jordanska krigsmakten och PLO, som fördrevs till Libanon.
Där upprepade sig historien. 1975 inleddes ett inbördeskrig som direkt resultat av konflikten mellan PLO och landets kristna befolkning. Det utmynnade i att Arafat tillsammans med 8 000 väpnade soldater mot sin vilja skeppades iväg till Tunisien. Där fortsatte de att arrangera terrorbrott mot Israel vilket drog på sig israeliska hämndattacker.
På 1980-talet försökte Israel bryta upp misären i Gazas flyktingläger genom att åta sig byggandet av modernare bostäder. Det förbjöds av FN, eftersom en ockupationsmakt inte har rätt att förflytta ockuperad befolkning. År 2005 röstade palestinierna fram Hamas till makten.
Efter 7 oktober 2023 har samtliga arabländer vägrat ta emot palestinier från Gaza. Förklaringen till det är så cyniskt som det kan bli. För varje israelisk bomb som faller i Gaza stärks den muslimska kampen mot ”den sionistiska fienden”. Och för varje palestinier som erbjuds ett bättre liv försvagas samma kamp.
Bengt G.Nilsson har fem decenniers erfarenhet av Mellanöstern och Afrika som journalist, författare och dokumentärfilmsproducent.
