Oppositionens Messias är här nu

Det kändes som när New York Times plötsligt bestämmer sig för att göra ett nedslag i en värld som annars mest rapporterar om sig själv. In flyger någon som redan känner alla, har träffat alla, har rådgivit alla – och som dessutom vet exakt hur det ska låta när man berättar det.

Washington är inte bara en plats, det är ett tonfall. Och Birgitta Ohlsson, chef för en D.C.-baserad tankesmedja, bar det med sig. Som en sorts diplomatisk rustning. Självklar och oantastlig där hon stod efter åren i exil.

I riksdagen, nota bene. Inte på ett konfliktfrätt förortstorg.

Birgitta Ohlsson får andra att låta som om de fortfarande övar. Liberalism för henne är inte en idé bland andra – det är en livsform. Den auktoritära världsordningen är inte bara något hon ogillar, det är något hon definierar sig emot, nästan fysiskt.

Och i bakgrunden finns berättelsen som ger allt en större tyngd. Sjukdomen hon överlevde, den övernaturlig förmågan att vandra resten av livet på skör is. Ett trots som gör att hon ändå alltid – tror man – kommer att nå fram.

Det är därför man måste kalla Birgitta Ohlsson för rockstar. Inte för att hon spelar högre än andra, utan för att hon dessutom verkar spela utan noter.

En parafras av ett Sören Holmberg-citat svävade över presskonferensen, halvt som en prognos: Tidö är rökt.

För alla de där liberalerna som under flera år stannat kvar i sitt parti av ren vana – eller rädsla att byta – dök det upp något som liknade en utgång. Centerpartiet öppnade dörren, och dess ledare, Elisabeth Thand Ringqvist, gjorde klart att det var mer än en symbolisk gest. Det här är inledningen till en landsomfattande rekryteringskampanj. Ett erbjudande till dem som tyckte att Simona Mohamssons SD-beslut var den där sista droppen som alltid kommer förr eller senare.

Men det finns en annan historia, en som inte fick plats på den messianska presskonferensen.

För samtidigt som Birgitta Ohlsson framstår som lösningen för vissa är hon också en del av problemet för andra. Den liberala eliten – den som kritiserats i hela västvärlden för att leva ovanför verkligheten snarare än i den – fick plötsligt ett ansikte igen. Washington, idévärlden, nätverken. Allt det där som fungerar utmärkt i teorin men som inte nödvändigtvis svarar på de frågor som börjar med verkliga människor.

Hur får man barn i förortsgetton att lära sig svenska?
Hur får man någon utan utbildning i arbete?
Hur får man killar i utanförskap att välja något bättre än knarkhandel och skjutvapen?

Om detta fick vi trots allt inte veta något alls av Birgitta Ohlsson, och Tidöregeringen lär inte överge den fronten.

För Magdalena Andersson måste detta innebära en ny frihet. Hon kan fortsätta driva en politik som är stram där den behöver vara stram – migration, kriminalitet – bara hon inte pratar så väldigt högt om det.

Magnetismen i hennes regeringsalternativ ligger på någon annan nu.

För Liberalerna är situationen mer existentiell. I fortsättningen slipper de visserligen bråka, men ett renodlat högerliberalt parti måste också få röster. Eller ska de helt enkelt gå in i Jimmies famn för gott, där man ju uppenbarligen kan överleva?

Vänsterpartiet befinner sig plötsligt i en position där deras strategi – att aldrig släppa fram en regering som de inte själva ingår i – börjar likna ett högt spel. För några vänsterpartistiska ministrar lär det inte bli med Birgitta Ohlsson som skyddshelgon.

Men Vänsterpartiet har ingen anledning att ge upp innan minst 134 dagar har gått. Politikens gravitation fungerar även för dem som verkar sväva över den. Onsdagens stora nyhet gav inga svar på hur utbyggd välfärd ska finansieras om oppositionen vinner valet.

Inget är slut förrän det är slut.

Och Sören Holmberg fick fel.

Cecilia Garme